Hillary Rodham Clinton är den första presidenthustrun någonsin som blivit senator. Hon har, som få presidentfruar före henne, haft en egen politisk plattform och en egen agenda. Det sägs att hon kommer att ställa upp i presidentvalet 2008. Hon skulle då bli den första presidentfrun och den första kvinnan som för en seriös kampanj. Om hon vann skulle hon naturligtvis bli den första kvinnliga presidenten i världens mäktigaste land.

Ganska intressant, eller hur? Det är uppenbart att det rör sig om en intressant kvinna, intelligent och självständig. Under Bill Clintons två presidentperioder utsattes hon för angrepp från alla håll, för sin vilja att vara en egen person, för påstådda olagligheter kring hennes arbete på en advokatbyrå i Arkansas, för en misslyckad fastighetsaffär, till och med för hennes frisyr. Lägg till det hennes makes mycket välkända otrohetsaffär och man börjar undra hur mycket en person kan stå ut med, för att inte tala om hur man kan vilja fortsätta inom politiken efter en sådan upplevelse.

Men Hillary Rodham (hon tog namnet Clinton när hon insåg att det faktiskt (på riktigt!) hämmade Bills karriär att hon behållit sitt flicknamn) har under hela tiden verkat ganska oberörd, kall nästan.

Jag och mina vänner har nog ansett henne en smula korkad och tyckt synd om henne för att hon inte lämnat sin puckade man. Levande historia klargör att hon absolut inte är korkad och att det kanske var synd om henne när det stormade som värst, men att hon tagit sig igenom det hela med värdigheten åtminstone delvis i behåll, vilket gjort att hon nu respekteras på ett nytt sätt. Hon har även visat sig göra ett bra jobb som senator.

Om jag nu ska gå in på boken, hennes memoarer, så är det klart att den innehåller vissa element av irriterande amerikapropaganda och självförhärligande, för att inte tala om den outhärdliga amerikanska självgoda kristenhet som tyvärr är ett måste för politiker i det Stora Landet i Väst.

Det drar ned mitt omdöme en smula, att denna uppenbart intelligenta och ambitiösa kvinna har en bönegrupp (!), att hon och Bill tackade Gud för hans seger i presidentvalet osv. Men så har jag aldrig heller förstått den där helt självklara amerikanska religiositeten.

För att vara memoarer är Levande historia förbluffande fri från tråkigheter och familjeanekdoter. Skönt. Boken huvudtema är istället politik, eller rättare sagt spelet bakom politiken. Enligt Hillary var orsaken till Whitewater, en nära väns självmord, undersökningen angående huruvida hennes advokatbyrå fick jobb från staten under Bills guvernörstid, Paula Jones och Gennifer Flowers-affärerna samt till en viss del Lewinsky-skandalen arrangerade av högerlobbyn för att vända folkets uppmärksamhet från politiken och från det faktum att Bill Clinton var en av de bästa presidenter USA haft. Hon menar att många drivs av egoistiska personliga själ, att de haft ett horn i sidan till Clintons personligen och att de inte förmår se så långt som till landets bästa.

Den delen av boken som behandlar skandalerna är också den tråkigaste. Den delen är som ett enda långt försvarstal. Väldigt många konstiga sammanträffanden, och Hillary har logiska svar på allt.

Det känns lite väl genomskinligt. Samtidigt förstår jag att hon vill försvara sig.

Som memoarer betraktade är Levande historia mycket bra. Författaren ger en livfull och målande insikt i livet i Vita huset, hur hon kämpat för att hålla dottern Chelsea utanför rampljuset. Samtidigt handlar boken mycket om hur det är att varit att som kvinna växa upp på 50- och 60-talet hur mycket förändrats men inte allt. Frustrationen över att tvingas inordna sig i "bullbakeriet" för att accepteras av väljarna, ilskan över att inte vara en egen person, samt insikten om att allt man gör, även vilken frisyr man väljer, nagelfars och kritiseras.

Slusatsen blir att detta är en kvinna att se upp till, en iallafall yrkesmässig förebild för unga kvinnor. Och sådana finns det sorgligt nog alldeles för få av.