Jag har relationsnoja. Det finns precis hur många hinder som helst på vägen fram till en hållbar relation och om det över huvud taget blir en relation värd namnet så skall man ju sedan i år och åter år underhålla denna relation för att den inte skall förtvina eller bli rent hälsovådlig.

I Gun-Britt Sundströms bok Maken känner jag omedelbart igen mig. Huvudpersonen Martina är ung och pluggar på universitetet. Hon vet inte riktigt vad hon skall bli men hon vet ganska mycket om det hon inte vill bli. Hon har koll på sig själv och på sin omvärld, i alla fall så där lagom mycket koll och kan för sitt liv inte komma på någon anledning till varför man borde gifta sig. Det som däremot skiljer hennes verklighet från min är tidsepoken. Martina lever i sextiotalets Stockholm och det gör ju bevisligen inte jag. Dock känns det som om ganska lite har förändrats. Sex före äktenskapet är ju för de allra flesta inte direkt någon brännande fråga men de övriga dubierna som Martina brottas med känns mycket aktuella vilket ju i sig är skrämmande. För hur ska vi kunna förklara att det är samma saker som vi brottas med fortfarande – hur kan så lite ha förändrats?

För är kärleken endast en borgerlig 1800-tals konstruktion som vi med hull och hår fortfarande vill tro på så förtvivlat eller finns det faktiskt relationer byggda på kärlek som inte utmynnar i maktspel och bittra strider där minst en av parterna förlorar både självkänslan och hjärtat. Kan tvåsamhet existera utan att den ena älskar mer och den andra älskar mindre? Kan jämställda relationer finnas när den som älskar mest också är den som har mest att förlora och därmed bedöms som den maktlösa i förhållandet?

Varken jag eller Martina säger att det är mer synd om den ena eller den andra i ett förhållande. Det som är provocerande är dock att normen för vad som är ett ”riktigt” förhållande är snäv, kanske till och med mer snäv är den var på sextiotalet. Hur mycket måste man behöva varann för att det skall gälla som bevis på att en vanlig, standardiserad relation föreligger? Visserligen är detta ett heteronormativtproblem mer än något annat och vi få skylla oss själva att vi inte lyckas sticka ut hakan tillräckligt för att bryta oss ur denna borgerliga mamma-pappa-barn-myt men frågan om makt försvinner inte för att man ser bortom de heteronormativa relationerna. Det verkar som om hela förhållandebiten i sig är infekterad av makt. Makten över någon annan. – Om du sviker mig så berättar jag alla dina hemligheter.

Det kalla kriget fortsätter men ställningen är oförändrad.

Denna bok kan vara den bästa relationsroman jag läst. Det finns andra som Barbara Voors Älskade du, Jane Austens Pride & Prejudice och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, men Maken har en friskhet och ett mod att analysera helheten i det förhållande där så mycket finns att förlora vare sig Martina & Gustav stannar eller går. Ingen lycklig utväg finns men det är också det som gör boken så befriande. Maken är en klassiker inom svensk litteratur. Läs den.