EMU-valet står inför dörren. Skulle ekonomie professor Richard Werner få bestämma skulle ett nej utan tvekan vara för handen. I Mammons furstar berättar Werner historien om hur den japanska centralbankens maktkoncentration har lett till katastrofala resultat för landet.

Under hela efterkrigstiden har den japanska centralbanken haft en relativt självständig ställning. Förvisso har industridepartementet MITI haft formellt inflytande över verksamheten ända fram till 1990-talet, men i praktiken har självstyret varit stort. En handfull mycket mäktiga (män) har styrt hela landets ekonomi. Aldrig har så få individer haft så mycket makt som nu, menar författaren.

I många år bedrev banken en expansiv politik. De insåg vad Werner menar är den grundläggande sanningen, nämligen att en centralbank kan skapa pengar – och därmed köpkraft och tillväxt – utan problem, genom att bara öka sin utlåning. Inga problem. Inga baksidor. Bara så enkelt. Vilket också ledde till de enorma välfärdsvinster som Japan gjorde under efterkrigstiden. Den här politiken kom dock att förändras. När det japanska undrets maskineri började gnissla insåg centralbanksfolket att något måste göras. Grundläggande reformer behövdes i systemet. Inte minst att se till att mammons furstar själv – centralbankens centrala chefer och styrelse – inte skulle kunna avsättas av politiker.

Men eftersom det japanska samhället inte var berett att genomföra så omfattande förändringar krävdes ett krismedvetande. Och för att uppnå det fick man skapa en kris. Den japanska krisen, menar Werner, är således i mycket hög grad skapad av centralbanken. Medvetet skapad. Och även upprätthållen under ett helt decennium. Allt i syfte att upprätthålla tillräckligt krismedvetande för att reformprocessen ska kunna fortgå. Det här beror inte på okunnighet. Inte på misstag. Utan på en medveten politik. Det menar i varje fall Werner. När jag läser boken har jag dock svårt att förstå vad som i så fall driver centralbankspolitikerna.

I den svenska EMU-debatten har argumentet om demokratin i ECB ofta kommit på tapeten. Allt för ofta har det handlat om pajkastning. Ja-sidan har i hög grad fokuserat på formalia – demokratin finns ju där eftersom ECB:s styrelse utses av politiker. Men här är Werners bok mycket intressant läsning. För även om man nu inte tror på den aningen konspiratoriska bild som Werner målar upp om ett medvetet nedrivande av den japanska ekonomin, så är den här boken en intressant fallstudie i maktutövning.

Den ställer indirekt en viktig fråga; är det verkligen vettigt att så mycket makt koncentreras till ett fåtal individers händer? Vad händer om de bedriver en illvillig politik? Eller en okunnig? Och vad händer när de inte – under några som helst omständigheter – kan ställas till svars för problem de orsakar?

Werner argumenterar inte nödvändigtvis mot den politik som den japanska centralbanken tvingade fram – privatiseringar, avregleringar, liberaliseringar. Däremot, menar han, bör beslut i sådan riktning fattas efter debatter och demokratiska beslut i frågan – inte framtvingas av en liten, icke vald, elit bakom slutna dörrar. En stark plädering för demokrati, kontra ekonomelitens välde, således.