Hade förväntat mig att bli ordentligt road som den gången när jag läste Naiv. Super, som var en småfnittrig bok rakt igenom. Men icke, jag går rakt på sak: Fakta om Finland var en smärre besvikelse.

Efter halva boken kände jag att historien inte höll måttet, plötsligt var jag instängd i något slags lagomland, ett norskt sådant. Allt var lagom, helt enkelt. Lagom mycket humor, lagom mycket allvar, lagom mycket sensmoral. Allt paketerat i en lagom tjock bok.

Om jag härtill nämner adjektivet enformig för att beskriva boken, skulle vågskålen sakta men säkert börja tippa över till förmån för minussidan.

Och tyvärr har jag inget annat val än att avlossa detta dödliga skott:

- Enformig!

Det råder inga tvivel på att Erland Loe är en skarpögd författare med många lustigheter för sig. Han är en upprepningarnas mästare som skruvar till vardagen på ett absurt men ändå igenkännbart sätt. Men historien i Fakta om Finland faller på det faktum att allt är just så förbaskat lagom och enformigt.

Det är synd, för förutsättningarna fanns där. Otippat nog är det norsk och finsk kultur som korsbefruktas, det är ett roligt uppslag som inte jag stött på tidigare. Givetvis väckte detta mitt intresse. Men ack så man kan missta sig. Istället för upptäcksresor mellan gränserna blev det kvava skildringar mellan en lägenhet och en annan. Några avstickare hade faktiskt inte skadat.

Kanske är det så att jag har börjat tröttna på alla dessa tretti-nånting-vita-män-karaktärer vars inre monologer inte gör något annat än ältar kvasifilosofiska grubblerier om livet som ungkarl. Eller kanske borde Loe ha samlat luft under vingarna och vågat ta sig ur sitt brukliga berättelsemönster innan han satte sig ner och skrev den här boken.

Hur man än vrider och vänder på dessa kansken så är i alla fall en sak säker: Loe har en trogen publik därute någonstans som jag vet inte håller med mig för fem öre. Särskilt de som fortfarande tycker sig ha något att hämta i Nick Hornbys böcker.

Jag för min del ger Fakta om Finland ett lagom dåligt betyg.