När Stephen King i "Dödsdansen" försökte skriva en personlig historik över skräckens roll i litteratur och film, tog han sig vatten över huvudet och förirrade sig ibland ner i en lös soppdy med dåliga ingredienser. En sak fastslog han dock med skärpa: Enligt honom var Shirley Jacksons "Hemsökelsen" och Henry James' "Skruvens vridning" de enda två riktigt lyckade romanerna om det övernaturliga som skrivits de senaste 100 åren.

Ett sådant uttalande kan man tycka vad man vill om, men en sak är säker: Tio år efter att jag läste Hemsökelsen för första gången, och fem år efter att jag skrivit en c-uppsats om den, skrämmer den fortfarande skiten ur mig när jag nu läser om den. Och det är precis vad amerikanskan Jackson eftersträvade när hon skrev boken 1959.

"Hemsökelsen" är historien om Hill House, ett hus sjukt in i märgen, och dess tillfälliga besökare. Dr Montague är vetenskapsman och vill bevisa existensen av det övernaturliga. Tillsammans med en utvald grupp flyttar han in i det ensliga kråkslottet någonstans på landsbygden i nordöstra USA. Genom empiriska studier ska hans adepter – som valts ut för att de någon gång i sitt liv varit inblandade i paranormala fenomen – hjälpa honom att locka fram det som sägs vandra i Hill Houses gångar.

Eleanor och Theodora är de enda av de utvalda som dyker upp till samlingen. De är varandras motsatser. Eleanor är inåtvänd, ensam och söker efter en plats i tillvaron. Theo är levnadsglad och utåtriktad, och har valt att komma till Hill House mest av en nyck. Tillsammans med dr Montague och Luke, en ung playboy som en gång ska ärva huset och som tvingats delta efter ett krav från husets ägarinna – som även är hans faster – inkvarterar de sig i det igenbommade huset och inväntar mörkrets ankomst.

Det som gör "Hemsökelsen" så skrämmande, är att läsaren slipper konfronteras med det som effektivast av allt dödar skräckberättelser – beskrivningen av monstret. Det är en gammal sanning som tyvärr blir allt viktigare i tider när filmer flödar över av cgi-effekter tänkta att skrämmas, men som mest får åskådaren att skratta. Det okända är alltid mer otäckt än det kända.

Vid ett tillfälle befinner sig Eleanor och Theo bakom en låst dörr. Något ondskefullt finns i korridoren och försöker frenetiskt ta sig in. Men den låsta dörren är hinder nog för att hålla ondskan ute. Ett sådant väsen kanske inte låter särskilt skrämmande, men det är det. Skräcken kvinnorna känner för det okända utanför dörren går rakt in i läsaren, och appelerar till samma fruktan som även vuxna kan känna inför att kika under sängen innan de går och lägger sig.

Samtidigt är "Hemsökelsen" berättelsen om ett tragiskt människoöde. Den svaga Eleanor, utvald till experimentet för att det en gång i hennes barndom föll ett tre dagar långt stenregn över familjens hus, vacklar snart på vansinnets brant när hennes inre demoner får sällskap av Hill Houses väsen. När så dr Montagues fru dyker upp i huset och kontaktar husets mörka sida med en planchette, en variant på ouija-brädet, är katastrofen nära förestående.

"Hemsökelsen" är en klassisk spökroman. En av de bästa som någonsin skrivits. Nuff said!