Bernarda växer upp som ett svårmodigt teaterbarn, ensam i världen ända tills hon träffar Asta: också hon ett teaterbarn, ett ljus till Bernardas mörker, en själsfrände att kroka arm med genom livet. Så hade det kunnat bli, om inte Asta mördats av sin mammas stalker när hon och Bernarda är femton. Tjugofem år senare börjar hon hemsöka Bernarda, och Bernarda tvingas möta allt som hon har stoppat ner i dödslådan, noggrant undangömd i en garderob.

Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.