Recension

: Illusionernas bok
Illusionernas bok Paul Auster
2002
Månpocket
5/10

Vackert men sövande

Illusionernas bok handlar om författaren och universitetsläraren David Zimmer, som efter att hustrun och deras två söner omkommit i en flygkrasch hamnar i depression och alkoholmissbruk. På vägen mot undergång stöter han på en kort sekvens ur en stumfilm av den mytomspunne skådespelaren och regissören Hector Mann. Det skratt som stumfilmen framkallar hos Zimmer blir upptakten till en besatthet av den sedan sextio år försvunna regissören och hans filmkonst. Skrivandet av ”The Silent World of Hector Mann” blir en utforskning av en sedan länge avsomnad konstform och ett sätt att avleda tankarna från den tomhet som familjen lämnat efter sig.

Efter att boken publicerats får Zimmer ett brev från en påstådd fru till den försvunne regissören, med en uppmaning att komma och besöka dem på deras ranch i Tierra del Su’no, ett erbjudande han efter långt övervägande accepterar. Ett möte med mannen som gav honom livet tillbaka.

Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han.

Så började Paul Auster romanen Stad av glas som skulle bli den första delen i den s.k. New York-trilogin. Rösten i andra änden ringer av misstag till författaren Quinn, men vill egentligen tala med privatdetektiven Paul Auster. Senare har jag förstått att stilgreppet kallas ”narrativ kortslutning” och att det är ett utpräglat postmodernistiskt grepp för att ifrågasätta konventioner om hur romaner skall vara uppbyggda.

Första gången jag läste boken visste jag inget om den narrativa kortslutningen. Jag var bara hänförd. Hänförd över bokens tema om världens språkförbistring och sökandet efter det ursprungliga språket där orden inte var godtyckliga. Framför allt var jag hänförd över hur Auster lyckades förpacka detta ganska sammansatta tankeinnehåll i en så enkel och precis språkdräkt.

Att läsa böcker av Paul Auster är en njutning rent språkligt sett. Språket blir aldrig invecklat, aldrig banalt. I det avseendet är även Illusionernas bok en god bok. Men där Austers tidigare romaner nyttjat språket som ett medel för att formulera spännande tankar, så framstår Illusionernas bok som en ovanligt ointressant historia.

Det är klart att man vill vad som fått Hector Mann att hålla sig undan rampljuset i sextio år, och visst är det känslosamt att läsa om David Zimmers reflektioner kring sitt eget sätt att via skrivandet och konsten hantera familjeförlusten. Men det känns aldrig särskilt angeläget.

Paul Auster låter universitetsläraren berätta ingående om Hector Manns stumfilmskonst, om det egna sörjandet och om avsaknaden på socialt liv. Som läsare kan jag ha förståelse för dessa utförliga beskrivningar. Jag kan acceptera dem om de utgör ett element som behövs för själva historien. I Illusionernas bok finns långa episoder som inte tillför historien någonting. Kanske är det meningen att läsaren skall beundra författarens iakttagelseförmåga, hans uppmärksamhet och noggrannhet inför detaljerna. Jag tycker emellertid att alla detaljer främst belyser det bistra faktum att själva handlingen inte är tillräckligt intressant för att behålla läsarens intresse.

Det är mycket möjligt att jag är onödigt kritisk. Men jag hade hoppats på så mycket mer. Har man skrivit en modern klassiker som New York-trilogin så kan man inte tillåta sig bara skriva hantverksmässigt gedigna dussinverk. För språkligt sett är romanen en dröm. Handlingen däremot, söver.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2003-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 23:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #753

3 kommentarer

kan inte riktigt instämma i din sågning av filmbeskrivningarna. enligt mig får man som läsare en större kännedom om hector mann (det är ju om honom boken handlar, trots att zimmer berättar). sedan var ju illusionernas bok egentligen meningen att bara vara en bok om kortfilmerna, resten av storyn kom ju senare, så ur den aspekten hade det ju varit konstigt om de inte var med. det är ändå de som ligger till grund för hela boken.

att zimmers historia inte känns angelägen är nog lite meningen också, han är ju inte huvudkaraktären. det är nog austers sätt att berätta vad som hänt med zimmer sedan han figurerade i "månpalatset"

per Oregistrerad 2004-02-26 16:32
 

Sövande? Boken sväljer ju läsaren på en gång!

jerker Oregistrerad 2005-07-29 14:42
 

Kan inte heller riktigt hålla med recesenten. Tyckte boken var underbar och jag kunde inte lägga ifrån mig den fören den var slut. Anser att det är Paul Austers bästa bok efter "Orakelnatten", och det är ett riktigt högt betyg eftersom jag är ett stort Auster-fan. 9/10

Jonatan Oregistrerad 2006-12-12 14:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?