Recension

: Loreleis hemlighet
Loreleis hemlighet Carolyn Parkhurst
2004
Natur och Kultur
6/10

Kroppen faller inte långt från trädet

Utgiven 2004
ISBN 9127097560
Sidor 280
Orginaltitel Dogs of Babel
Översättare Thomas Preis
Först utgiven 2003

Om författaren

Carolyn Parkhurst är Amerikanska och växte upp i Waltham, Massachusetts.Hon har tidigare publicerats i bl.a. North American Review, the Minnesota Review, Hawai'i Review, and the Crescent Review.

Time Warner Bookmark – Parkhurst har en egen sida hos förlaget också

Carolyn Parkhurst – Besök författarinnans hemsida. Mycket fakta och utmärkta länkar till ytterligare läsning.

Sök efter boken

- Mr Iverson, det här är kriminalinspektör Anthony Stack. Jag måste be er komma hem genast. Det har inträffat en olycka.

Lingvistikforskaren Paul Iverson når ett hem inhängnat av polistejp och hustrun Lexy död under ett av de vildvuxna äppelträden. Men var det en olyckshändelse, eller var det en medveten akt? Det enda vittnet till händelsen var Lorelei, som i egenskap av varandes hund, dock hade svårt att berätta något om mattes sista timmar i livet. I sökandet efter sanningen till varför hustrun överhuvudtaget begav sig upp i äppelträdet vänder sig Paul ändå till hunden. Kan man få Loreleis gläfsande att utvecklas till språklig kommunikation och vad skulle hon i så fall kunna berätta?

Igår vofs, idag vofs och imorgon vofs. Så brukar man skämtsamt förtydliga skillnaden mellan människans och djurens förmåga till kommunikation. Till skillnad från djuren kan vi tala om det förgångna eller framtiden. Fast experimentet med Loreleis språktillägnande är egentligen bara en del av handlingen i Carolyn Parkhurst debutroman Loreleis hemlighet. Bokens verkliga kärna är Pauls väg genom sorgen efter hustrun. Han förlorar sig i forskning om hundars möjligheter att tala och omedvetet lägger han tid mellan hustruns död och sig själv, men mellan tröstlösa kommunikationsövningar med Lorelei tillåter han sig att minnas sitt äktenskap.

Upplägget har använts förut: förtvivlad make förlorar sig i enorma självpåtagna projekt i rädslan för det ofrånkomliga sorgearbetet. Senast jag själv mötte det var det Paul Auster som berättade om David Zimmer i Illusionernas bok. I det fallet var kopplingen svag mellan forskningsobjektet, en bortglömd skådespelare och stumfilmsregissör, och huvudpersonens kamp med de egna känslorna. De parallella handlingarna, en yttre och en inre, befruktade inte varandra i någon större utsträckning. I det avseendet lyckas faktiskt Parkhurst väl med sin roman.

För mig framstår Pauls ansträngningar för att nå fram till Lorelei som en bild för hans längtan efter att förstå hustruns agerande under de sista dagarna och timmarna. Frågor som inte får svar. Att den framlidna hustrun under sin levnad försörjde sig som tillverkare av ansiktsmasker bidrar till ytterligare en spegling av frågan om vi någonsin kan nå fram till varandra. Språkförbistring eller ej.

Det började inte bra. Jag var nära att ge upp efter att ha läst den första sidan av redogörelser för vilka experiment som gjorts för att få hundar att tala. ”Skeptisk” är en underdrift för att beskriva min inställning när jag ändå fortsatte att lägga sida till sida och läste vidare. Men skepticismen avtog i takt med att det blev alltmer klart att Loreleis tala eller inte tala föll till berättelsens bakgrund. Risken är dock stor att en potentiell läsare avskräcks av den töntiga titeln och den katastrofala baksidestexten.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2004-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-06 17:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1278

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?