Recension

: På andra sidan tystnaden
På andra sidan tystnaden André Brink
2003
Forum
7/10

Att ständigt förtryckas

Utgiven 2003
ISBN 9137121057
Sidor 312
Översättare Inger Johansson

Om författaren

Andrè Brink är en sydafrikansk författare, född 1935. Han har vunnit en rad priser för sitt skrivande. På svenska finns förutom ”På andra sidan tystnaden” bland andra ”Djävulsdalen” och ”I åtråns namn”.

Sök efter boken

I början av nittonhundratalet växer Hanna upp i Bremen, på ett barnhem där övergrepp och att ständigt missförstås är det enda man kan räkna med. En värld där motstånd eller egen vilja är detsamma som att vara angripen av djävulen, vilket öppnar möjligheten för alla vuxna att på olika sätt förnedra henne.

Sexuella övergrepp, våld, svält och inlåsningar upprepas om och om igen genom hela hennes liv. Hon försöker undkomma förtrycket genom att följa med en båt fylld med kvinnor till den tyska kolonin Sydvästafrika (de stackars nybyggarna måste ju ha något att förlusta sig med). I stället för att bli fri, blir hon grovt stympad av en man som försökt förgripa sig på henne. Svårt skadad skickas hon till Frauenstein, ett slags kloster eller arbetsläger för de kvinnor som blivit ratade av de tyska männen i kolonin.

Genom att följa en kvinna, Hanna, och de kvinnor hon möter, har Brink skivit en bok som ger en bild av hur det var (och fortfarande är för många världen över) att vara kvinna i en värld som helt styrdes (styrs) av män. Vita män. Män som tar sig friheten att missbruka sitt fysiska och genom samhället fastställda övertag. Brink nöjer sig dock inte med detta, utan han väljer att framställa en kvinna som trots oerhörda övergrepp inte låter sig kuvas. I stället beslutar hon sig för att hämnas. Att likt Bella i Helen Zahavis Dirty Weekend slå tillbaka. Bruka våld mot dem som brukar våld mot andra.

"Men hur ska det gå till?" undrar Katja med misstro i rösten. Och kanske djupaste respekt. "En kvinna – mot hela Tyska riket?" Hon skakar tyst på huvudet. "Mot hela världen?"
Om vi rycker fram som en armé mot dem, svarar Hanna på sitt tyst energiska vis, så krossar de oss. Men vi behöver inte utkämpa nåt vanligt krig. Vi kan göra det långsamt, bit för bit. Men till slut ska vi segra. För jag är inte ensam. Glöm aldrig det. Vi är inte ensamma.

På andra sidan tystnaden ger inte enbart en väldigt beklämmande och frustrationsskapande känsla av maktlöshet. Här finns också goda möten, mellan kvinnor som i sina utsatta positioner finner varandra och där får stöd. Ytterst få män får vara goda i den här historien. Det är några enstaka som också de blivit stympade och förnedrade av de tyska kolonialherrarna och deras soldater. Det är lite typiskt att den ende man Hanna vågar luta sig mot, och vara svag inför ett ögonblick, är en man som fått sina testiklar bortskurna av en tysk godsägare. Likaså att den enda kärlek som framställs som vacker och för kvinnan givande är kärleken mellan Hanna och hennes medresenär Lotte.

Jag uppfattar att Brink har två syften med boken. Man förstår av saker han skriver, att han länge gått omkring med det historiska stoffet som ligger bakom denna bok, och att det var en historia han var tvungen att få berätta. Det är det ena benet han bygger boken på. Den historiska händelsen. Han har läst in sig ordentligt. Att han sedan också ger sig på att skriva Kvinnans historia samtidigt är i mitt tycke inte enbart positivt. Jag håller med honom i det mesta egentligen, det kvinnor upplevt genom de årtusenden människor funnits på vår planet är inte någon särdeles roande historia. Det är också bra att det läggs energi på att faktiskt försöka återställa det tomrum som finns i och med att det ständigt varit endast männens historia som skrivits. Brink låter förresten Jeanne d’Arc vara en av Hannas stora förebilder, vilket ju är talande.

Det som retar mig lite i mitt svart-vitt-överkänsliga jag är att han låter kvinnorna vara så alltigenom förtryckta. De är bara utelämnade till männens nycker, och det är bara Hanna som inte låter sig styras. Kanske är detta historiskt rätt, antagligen till och med. Han låter också personerna vara ganska opersonliga. Jag antar att det är ett sätt att låta Hanna och de andra vara symboler snarare än viktiga i sig. Ibland upplever jag dock att Brink tar sig friheten att förenkla kvinnorna till att bara ha en egenskap. Förtryckbar. Och det känns ju onekligen lite trist.

I det stora hela är På andra sidan tystnaden en ganska häftig bok. Svår att lägga åt sidan (åtminstone för det mesta) och den håller sig envist fast i huvudet även efter att jag läst ut den. Brink skriver snyggt, språket flyter och han ger utan att bli långdragen en bra bild av hur miljöerna ser ut. Han framkallar verkligen filmer i huvudet.

Så, om jag ska sammanfatta, så är detta kanske inte en bok att dö för, men det är helt klart en bok väl värd att läsas. André Brink är härmed medlem på min (förvisso ganska långa) lista med författare jag vill läsa mer av.

Anna Carlsson

Publicerad: 2003-06-22 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-06 11:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #752

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?