Recension

: Slaktarpojken
Slaktarpojken Patrick McCabe
2000
Ordfront
9/10

Nittiotalets viktigaste irländska roman

Utgiven 2000
ISBN 917324676x
Orginaltitel The Butcher Boy
Översättare Stephen Farran-Lee

Om författaren

Patrick McCabe är född 1955 i Clones, County Monaghan på Irland. Han har bland annat fungerat som lärare och musiker och debuterade 1985 med barnboken ”The Adventure of Shay Mouse”. Sedan dess har han skrivit vuxenromaner – det verkliga genombrottet kom 1992 med ”Slaktarpojken”.

Sök efter boken

Så här emot julens önsketider har jag nöjet att recensera en av mina favoritböcker: Slakarpojken.

Tyvärr har redan en perfekt ekvation om denna bok formulerats, men inte av mig. Jag blir bara ett språkrör, men jag måste uttrycka meningen eftersom den helt fångar bokens ande:

En del Huck Finn, en del Holden Cauldfield, en del Hannibal Lecter.

Även en annan recensents ord har fastnat: "ett mästerverk i litterärt buktaleri", kanske mest för den fantasieggande formuleringen, men jag kan nog skriva under även denna recensents åsikt, även om jag inte fullkomligt förstår den. Men nog om detta, meningen är väl att jag ska ställa själva boken i fokus.

Storyn är egentligen inte så märkvärdig, ett slags makaber pojkroman med familje- och sociala problem och vänskapsband – liksom i vilken pojkroman som helst, men som av McCabe drivs till sin spets. Boken har filmatiserats i en klart godkänd tappning, så helt ointressant är intrigen verkligen inte. Men det var sättet att berätta som höll mitt lättuttråkade sinnelag spänt genom hela boken, till och med genom den alltid så svårgenomkomliga sista fjärdedelen.

McCabe har funnit ett sätt att berättartekniskt hålla läsaren i ovetande och spänning om vad som komma skall på ett helt annat sätt än deckarförfattarnas klichéer, en ofta kantig och okenventionell berättarteknik sammanbunden av nattsvart humor. Och historien hamnar långt, långt bortom mina förväntningar.

Slaktarpojken är sålunda en psykologisk pojkroman – väldigt olik något annat jag har läst. Nej, egentligen inte, men boken har en sådan egen själ att den känns helt som ett original. Språket; ett slags poetisk ögonblicksprosa, dialogen blandad med tankereferat, scenbytena; tankarna hamnar nog närmast hos James Joyce – men betydligt mer lättbegripligt, utan att bli andefattigt. Läs textutdraget! Det är från bokens första sida och ger en god introduktion till berättartonen.

Kanske uppskattade jag att läsa den så mycket eftersom den bokstavligt talat kom oväntat och som ett brev på posten, som en prenumerantgåva från Ordfront. Därför läste jag den utan andra förväntningar än att den skulle följa Ordfront förlags linje av independentkultur. Men ändå så går det inte att förbise den fantastiska läsupplevelse boken gav mig. Den är kanske den bästa bok jag läst av dem som är originalugivna det senaste decenniet, och jag måste anses vara en krävande läsare.

Nina Lindström

Publicerad: 2001-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-17 20:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #423

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?