Amsterdam är en stad jag tyvärr inte har besökt alltför många gånger. Men jag förnimmer en känsla av lugn när jag tänker på mina fåtal besök. Det är en liberal stad, liberal i dom flesta bemärkelser. Men Ian McEwans roman Amsterdam utspelar sig mot mina förväntningar i en helt annan stad, i ett helt annat land: England.

McEwan introducerar mig för ett antal figurer som alla har en gemensam nämnare, de har varit älskare till samma kvinna på ett eller annat sätt. När de träffas på den tidigare livssprudlande Molly Lanes begravning, deras älskare, så börjar en gamla begravd hund att grävas fram.

Clive Linley, känd kompositör, Vernon Halliday chefsredaktör på tabloid tidningen The Judge, Julian Garmony, utrikesminister och eventuellt blivande premiärminister samt Mollys man George som är delägare i The Judge är de tre männen som romanen bereder sin handling åt.

De har som synes nått långt i sina karriärer. Men i och med att ett par minst sagt rodnande bilder av Garmoney iklädd i kvinnokläder, förmedlade av Mollys man George till chefsredaktören Vernon, tar både kärriärerna och livet en vändning för sällskapet.

Vernon överväger att publicera bilderna eftersom han bävar in för det faktum att den konservative utrikeministern Garmoney radikalt skulle kunna förändra den engelska politiken om han blev vald till premiärminister. Vernon frågar sin vän Clive, kompositören av den blivande millenium symfonin, om råd. Trots att Clive menar att det inte vore moraliskt försvarbart att publicera bilderna så publiceras Vernon dem i alla fall. The Judge kan på så sätt radikalt öka sin ständigt sjunkande upplaga. Dessutom skulle Vernon höjas till skyarna som lyckats leta rätt på ett sådant fantastiskt scoop.

Garmony lyckas dock få nys om scoopet och hinner kontra med att låta sin fru ge en personlig och försvarande intervju för teve om bilderna innan publiceringen. Från att ena dagen geniförklarat sig själv befinner sig Vernon nu utan arbete. Dessutom har hans vän Clive förvandlats till en fiende.

McEwan målar upp en kall bild av det brittiska samhället som står i viss kontrast till vad Amsterdam kan tänkas symbolisera. De medelålders karaktärerna äger en förbittrad syn på tillvaron och vardagen. Endast stundtals fylls de med glädje. Språket är ytterst välsnidat och förvandlas även det till ett kalt och kallt perfektionistiskt berättande, men det är ändå det som får mig att läsa vidare och som ger romanen ett värde.

Det är moraliska dilemman och handlingars eventuella konsekvenser Amsterdam bygger på. Men tyvärr så är romanen alldeles för brittisk för mig, den svävar inte ut någonstans och blir spontan. Kort sagt är romanen tråkig. Det oväntade och hastiga slutet, med ett kärt men återigen kortvarigt besök i Amsterdam, är den enda delen som väcker min nyfikenhet på vad som händer på nästa sida, men då befinner man sig just i Amsterdam och inte i England.