Det är bara att erkänna, jag föll inte nämnvärt för Mikael Niemis hyllade roman.

Faktiskt.

Och detta trots en träffsäker tidsskildringen från sextio- och sjuttiotalets glesbygdspajala, trots galna upptåg och vilda släktskrönor, trots PV-bilarnas backelitrattar och åkrarnas mandelpotatisar och fredagsfyllans plastdunkar.

I boken får vi följa Niemis alter ego från fem års ålder tills han tar klivet in i vuxenvärlden. Uppväxtens sorger och fröjder betas av i episodliknande kapitel, oftast så löst sammanhållna att de skulle kunna läsas som fristående krönikor. Som röd tråd löper mötet med rockmusiken och det band som huvudpersonen och hans kompisar sätter samman.

Problemet är att varje kapitel försöker bygga upp en spänning som inte riktigt håller. Det blir litet väl många "Då hördes ett tjut", "Sedan brakade det loss" eller "Det var då jag mindes".

Med tydlig inspiration från såväl Frans G. Bengtsson som Sture Dahlström väver Niemi förvisso ett språk som underhåller, men stoffet känns oftast alltför tunt. Att göra bort sig inför klassen med en låtsasgitarr om halsen har nog de flesta varit med om.

Bättre och mycket njutbara är de avsnitt som ger en ögonblicks stämningsbild från dessa trakter. Obetalbart är det när författaren tänker sig livets väg som ett motlut mellan Pajala och Muodoslompolo (en leastadian har beskrivit den levande tron som en livslång uppförsbacke), eller när den tornedalska kreativiteten ges utrymmer för en betraktelse.

Då känner man, även som sörlänning, att berättarkonst har sina djupaste rötter i hjärta, mage och kön.