Om jag säger att Magnus Florins bok Cirkulation nästan uteslutande utspelar sig på en bank låter det väl mera putslustigt än seriöst intressant. Men ibland kan det vara svårt att ge en rättvisande beskrivning av handlingen. Om inte stämningen runt skådeplatsen och intrigen förmedlas rätt kan det leda till missförstånd.

Exempel: Person A befinner sig i ett uppbrottsskede, en släkting har dött och huset person A har bott i måste säljas för att täcka dödsboets skulder. Person A hittar en adresslapp till en bank i en ärvd kostym och börjar robotlikt vandra mot denna bank. Han erbjuds arbete och bostad på banken och sedermera träffar person A kollegan B med vilken han gifter sig och får lilla c och lilla d tillsammans med.

Fel!!! Förälskelsen ges inte någon stor plats. Det viktiga är den absurda och byråkratiska stämningen på banken. Titeln Cirkulation ger en ledtråd. Banken är som ett urverk som tickar vidare, oavsett kriser och bedrägerier som avslöjas av Bankinspektionen. Vid nämnda Bankinspektions besök kan det låta såhär:

Bankinspektören: – Vilka växlar är det som ligger här, undantagna från bokföringen?
Direktören: – Det är vad vi här på banken kallar de särskilda ackommodationsväxlarna.
Bankinspektören: – Varför kallas de så?
Direktören: – Det är ju för att de befinner sig under särskild ackommodation.

De absurda dialogerna har ofta en humoristisk underton. De består bara av ett par rader, sedan följer någon helt annan parallell eller apart händelse. Ofta är det mycket tänkvärda ord, och en kvalité i berättelsen, förutom själva den Kafka-liknande bankbyråkratisuggestionen, är att man tvingar sig själv att ytterligare en gång fråga sig vad dessa papperslappar som man dagligen använder och som kallas pengar egentligen är för något.

Jag: – Pengar kan användas till det ena och till det andra. Men pengar är väl värda något i sig. Direktören: – Pengarna är tomma bilder.

Tomma bilder? Vad menas med det? Det känns outgrundligt men samtidigt spännande. Kanske kommer jag någon gång att upptäcka ordens mening. Kanske kommer insikten plötsligt vid ett tillfälligt besök i Örebro om tre år. Kanske blir jag stående med två kassar i mina händer utanför varuhuset Krämaren och känner med kroppens alla organ att jag fattat vad uttrycket ”tomma bilder” betyder. Vem vet?!

Återkommande information är månadsangivelser och åtskilliga år hinner avverkas på bokens 155 sidor. Ett avbrott från bankens invanda rutiner och miljö är huvudpersonens utflykter för att studera kråkor. Han tycks beundra dem: ”Deras kraftiga näbbar. Deras kraftfulla flykt. Deras begär att fånga och bortforsla glänsande föremål.” Dessa utflykter blir en effektiv kontrast mot den i alla fall på ytan så kliniskt perfekta och ordnade tillvaron på banken.

I själva verket pendlar banken ständigt mellan kaos och ordning. Bankdirektörerna avlöser varandra och med dem olika strategier för att skapa en fungerande affärsrörelse. Någon bygger ett helt nytt bankkontor, en annan vill förbättra relationerna med kunderna och införa en särskild kundavdelning. Det är också intressant att se hur personalen fogar sig i alla förändringar. Vaktmästaren sätter upp ett nytt porträtt på direktörens kontor, sen rullar allt vidare:

Mars. Vaktmästaren: – Nu har jag skiftat porträtten igen. Direktören har blivit den förra direktören. Och den nya direktören har blivit direktören.

Den 45-årige författaren och tillika Radioteaterchefen Magnus Florin som tidigare gett ut flera kritikerrosade romaner har denna gång valt banken som tema och skådeplats. I en intervju i GP förklarar han att det är intressant att skildra en institution som banken eftersom det är en plats där man kan ”få folklivsforskarens blick på det moderna samhället”. Han menar att rituella och ceremoniella betydelser inte bara finns i kyrkan utan också i vardagslivet, exempelvis på banken. Florin tycks intresserad att undersöka vad det är som får oss att acceptera att inordna alternativt underordna oss i en organisation och vilka bilder och ideal som driver densamma. Vi accepterar att banken är en bank därför att den motsvarar alla de bilder vi har av en bank. Samtidigt visar det sig ju i Florins bok att den ekonomiska hanteringen, fördelningen av krediter och lån, ideligen missköts. På detta sätt kan man ju säga att föreställningen om banken som en seriös affärsverksamhet är en illusion.

Magnus Florins bok Cirkulation befinner sig i gränslandet mellan roman och dikt. Enskilda strofer kan stå för sig själva, samtidigt är de del i en suggestiv helhet, som förresten påminner lite om Roy Anderssons film Sånger från andra våningen (2000). Akademikern skulle kanske påstå att båda undersöker det moderna samhällets kärna, den ödsliga och byråkratiska storskaligheten som skapar alienation, inte bara på arbetsplatsen som Marx beskrev, utan på livets samtliga områden.

Själv tänker jag också på Östtyskland, det är något grått och skitigt DDR-liknande i både Magnus Florins och Roy Anderssons berättelser, och jag tänker att det inte var länge sen som det såg ut som Östtyskland även här. När man tittar i gamla fotoalbum från så sent som 1970-talet och början av 1980-talet ser vanliga svenskar ut som de var medlemmar i östtyska kommunistpartiet och bodde i Karl Marx Stadt. Tjocka, bruna glasögonbågar, lustiga mustascher och brun- eller gråspräckliga kostymer. Och nu då, efter murens fall, vad händer nu? Vi översköljs av ett frihetsbudskap i media som handlar om friheten att välja tandkräm. Men frågan är om det går att finna någon verklig befrielse längs den enda vägen. Kanske borde vi stänga av TV:n och, i likhet med berättelsens huvudperson, gå ut och titta på kråkor istället.