Bara pärmen till Vanvettslandet är en tiopoängare. Bokens format fastnar i handen och vilar där tryggt på sin rygg. Den svämmar inte över på någon sida av handen. Sidnumreringen är snyggt placerade, lite mer än halvvägs upp på sidan. Pärmen är himmelsblå med silverglänsande tryck. Det är en ovanlig, men lätthanterlig bok. Kanske har också Alan Warner skapat en läsvänlig berättelse.

Det har han inte gjort. Warner har skapat ett eget fantasy-roadmovie-äventyr blandad med en psykedelisk underton. Han skissar fram anspelningar på kristna och grekiska myter och ger dem liv genom en handfull otroliga och gudsförgätna människor utströdda på en lika gudsförgäten skotsk ö. Som en färgstark ihopkletad oljemålning av det skotska landskapet, mörkt fuktig och rå, famlar vilsna själar omkring i ett vanvettsland sökandes efter någonting någonstans.

Ur Morvern Callars berättarperspektiv tar romanen sin början i det ögonblick då färjan som hon sitter i plötsligt sjunker. Morvern tar sig simmandes iland på ön som är hennes resemål, samtidigt som hon räddar ett flickebarn från att drunkna. När flickan kommit till rätta börjar färden mot John Broderskaps Hangarhotell. Hotellet är tillhåll för nygifta par på smekmånad, en plats Morvern av någon outgrundlig anledning vill se med egna ögon. Hennes färd till hotellet är ett litet roadmovie äventyr. Hon stöter ihop med, och hör talas om människor, som alla sysselsätter sig med små projekt på ön. Till exempel Nam-dam, en jänkare som har deltagit i Vietnam kriget. Han far runt på ön med sin helikopter som om kriget fortfarande pågick.

Ett annat exempel är gruppen människor som genom EU-pengar vallar kossor genom Skottland bara för att bevisa att det fortfarande fungerar. Morvern får så småningom höra talas om den mystiske Flygkrasch-utredaren som håller till vid Hangarhotellet. Han samlar ihop skrot från två flyplan, för att utreda en olycka som inträffat tio år tidigare. Även hemska berättelser om Broderskap, ägaren till hotellet cirkulerar bland människorna som hon råkar träffa på. Det är genom dessa tre människor, Morvern, Utredaren och Broderskap, som historien slutligen når sin upplösning i, genom en hejdundrande, icke drogfri, rejvfest på nyårsafton.

Warners slingriga skrivstil med grafiska inlägg, berättarperspektivskiften och svängningar mellan drömliknade tillstånd och träffsäker realism, gör att lästempot oavbrutet bryts. Kanske vill författaren åstadkomma eftertanke med sin stil. I så fall är Warner inte ute och famlar i mörkret. Lättmottaglig prosa blandas med svårmottaglig, och just i detta växelspel utvecklas en eftertanke till det jag läser. Ibland slinker ett leende fram på läpparna, ibland ett ärligt skratt, ibland ett förtvivlat ihåligt garv.

Warners prosa, liksom omslaget, ligger och glöder i handen och plötsligt blåser det till, det glänser och hettan strålar ut ur sidorna mot ansiktet, det är en skön känsla.

Läs Vanvettslandet, lär känna de underliga figurerna, njut och ställ den sedan i hyllan där den alltid kommer att lysa starkt och locka nyfikna fingrar.