Känner mig korkad och har gjort det genom en trestegsfas. I första steget – någonstans efter ett par kapitel: För att jag inte hade lyckats fånga mig i bokens tjusning ännu. I andra steget – någonstans efter tre fjärdedelar av boken: För att jag fortfarande inte hade lyckats suga åt mig den spännande och nydanande upplevelsen som denna bok enligt omslagets text skulle ge. I tredje steget – slutfasen: För att jag alltid blåögt vill tro att det människor låter trycka på bokomslag är ärligt och aldrig vridet och manipulerat för att passa kommersiella syften.

"befriande humor" utrycker omslaget klart och tydligt att En kväll som den här ska innehålla. Jag känner mig varken befriad från något eller särskilt glad efter att ha läst den. Jag är snarare förbannad. En samling fristående essäer – en ack så anammad skönlitterär form idag. Med den röda tråden att visa på dramatik och spektakulära detaljer i den lilla, "vanliga" människans vardag. O, så… så… annorlunda och avantgardistiskt!

Vad är det för oro som den nyinflyttade grannen i radhuslängan för med sig? Besvärliga situationer och svåra beslut, stora och små. Vad gör man till exempel när värdfolket i Finnspång brister i gästfrihet, eller när en blind man plötsligt ringer och vill ha med en ut på krogen? Vilket ansvar har man för sin nästa? Oväntade möten och spektakulära separationer: är det verkligen en så strålande idé att slänga sina förlovningsringar från en kulle på Närkeslätten? Hur härlig är jorden egentligen?

Detta är en del av vad som står på baksidan av bokens pärm. Det kunde ha varit intressant, men mer än så här blir det inte. Boken innehåller inte mycket mer än detta stycke på baksidan.

Problemet ligger i att Hans Gunnarsson inte är någon vidare värst begåvad författare. I kapitel efter kapitel berättar han om dessa "vanliga" människor och händelser, och igenkänningsfaktorn är faktiskt hög. Men enbart för intellektet. Historierna är så platta att inte en enda ynklig tillstymmelse till känsla eller inlevelse genomfar kroppen eller sinnet medan man läser detta alster. Det är så platt att inte ens de mest vardagliga ting känns trovärdiga – det blir nästan surrealistiskt, så platt är det.

Berättartekniken är den samma som hos vilken medelmåttig gymnasiestuderande som helst. Dialogen är så långdragen, meningslös och rent ut sagt så ful att jag hellre skulle vilja tugga i mig sidorna och låta dem förvandlas till en grå sörja i min tjocktarm än att låta dem besvära min värld igen.

Hela eländet får mig att fundera på om det kriteriet för att få en skönlitterär bok utgiven enbart är att lyckas knåpa ihop en sådan. Jag säger bara: Bonniers, skärp er! Hans Gunnarsson: Byt jobb!