"En ensam människas bibel"

LIV DU LEVER INTE längre i någon annans skugga, och du inbillar dig inte att någon annans skugga är din fiende.
Du har vandrat ut ur skuggan och befinner dig i en stor stillhet. Du behöver inte längre hänge dig åt falska förhoppningar och fantasier. Naken och utan bekymmer kom du till världen, och du behöver inte ta någonting med dig när du lämnar den, och det kan du inte heller göra. Det enda du fruktar är döden, som du inte kan veta någonting om.
Du minns att du alltsedan barndomen har varit rädd för döden, och att den då ingav dig större fruktan än den gör nu. Så fort du drabbades av den minsta åkomma fruktade du att det var en dödlig sjukdom, och så fort du blev sjuk började du yra och fantisera och inbilla dig det värsta. Men trots att du har genomlidit en mängd sjukdomar och till och med varit nära döden lever du fortfarande i högönsklig välmåga. Livet är ett under, som trotsar beskrivning; det är i själva verket i levandet som undret förverkligas. Detta att en människa i sin levande kropp förmår förnimma den smärta och den glädje som livet skänker, är inte det tillräckligt? Vad mer finns där att söka?
Din rädsla för döden sätter in när dina själskrafter sviktar. Du får svårt för att andas och fruktar för att inte få tillräckligt mycket luft i lungorna. Du tycker dig störta ner i en avgrund. Känslan av att falla drabbade dig ofta i sömnen när du var liten, och du vaknade badande i svett. I själva verket var du aldrig sjuk när du var liten. Din mor tog dig flera gånger till sjukhuset för att undersökas, men nuförtiden bryr du dig inte om att undersöka din hälsa, även om din läkare skulle uppmana dig till det både en och två gånger.

"Andarnas berg"

The old bus is a city reject. After shaking in it for twelve hours on the potholed highway since early morning, you arrive in this mountain county town in the South.

In the bus station, which is littered with ice-block wrappers and sugar cane scraps, you stand with your backpack and a bag and look around for a while. People are getting off the bus or walking past, men humping sacks and women carrying babies. A crowd of youths, unhampered by sacks or baskets, have their hands free. They take sunflower seeds out of their pockets, toss them one at a time into their mouths and spit out the shells. With a loud crack the kernels are expertly eaten. To be leisurely and carefree is endemic to the place. They are locals and life has made them like this, they have been here for many generations and you wouldn't need to go looking anywhere else for them. The earliest to leave the place travelled by river in black canopy boats and overland in hired carts, or by foot if they didn't have the money. Of course at that time there were no buses and no bus stations. Nowadays, as long as they are still able to travel, they flock back home, even from the other side of the Pacific, arriving in cars or big air-conditioned coaches. The rich, the famous and the nothing in particular all hurry back because they are getting old. After all, who doesn't love the home of their ancestors? They don't intend to stay so they walk around looking relaxed, talking and laughing loudly, and effusing fondness and affection for the place. When friends meet they don't just give a nod or a handshake in the meaningless ritual of city people, but rather they shout the person's name or thump him on the back. Hugging is also common, but not for women. By the cement trough where the buses are washed, two young women hold hands as they chat. The women here have lovely voices and you can't help taking a second look. [...]