Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9174865153 |
Orginaltitel | Lingshan & Yige ren de shengjing |
Översättare | Göran Malmqvist |
I sin roman Andarnas berg skildrar Gao Xinggian sin resa i sydvästra och södra Kina. Där finner han spår av urgamla kulter och sedvänjor. Det är en längtan efter mystik och magi hos befolkningen som får gamla kulturer att behålla sitt grepp. Författaren ger röst åt en generation som drabbats av kulturrevolutionens obarmhärtiga brutalitet. På en lättläst och enkel prosa tar han läsaren med på en inre resa där han hela tiden för en dialog med sig själv, med sin tomhet, ensamhet och smärta. Likt Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som åter blivit aktuell genom Gunnel Vallquists översättning, har obetydliga händelser och ting blivit kvar i författarens minne och visat sig vara en väsentlig del av tillvaron, Här finns den smärtfyllda saknaden av försvunna miljöer och åsynen av den sterila likformighet som kommit i stället och som fyller Gao med förtvivlan.
För Gao är litteraturen ingen intellektuell lek. Inte heller skall den tjäna en viss nations intressen eller hylla en stor ledare. Den är ett redskap för att bevara den individuella värdigheten, en vägran att låta sig kuvas. ”… inte ens en insekts värdighet kan krossas under foten” skriver han i parallellromanen En enskild människas bibel. Därför är det en angelägenhet för de totalitära ideologierna att kontrollera författarna. ”Mao skrev poesi i sin ungdom men drog sig inte för att utplåna författarna i hela riket”, skriver Gao.
I sitt skrivande skapar Gao allegorier där han erövrar sin egen historia. I en grotta som blir till en livmoder känner han sig som en steril spermie. Hans första upplevelse av kvinnan är tjänarinnans mamma, Li, som badar naken inför honom och pressar honom mot sina bröst.
Den erotiska kommunikationen återkommer ständigt i romanen. Med sin judiska älskarinna Margerite för han en laddad dialog där de finner en parallell till judeutrotningen och rödgardisternas terror. Det blir en uppmaning till uppgörelse med Gaos eget engagemang i kulturrevolutionen och han blir medveten om makten i de slagord som han ständigt hört.
Kultrurrevolutionen har stulit språket från författarna och ersatt det med omänskliga ord och uttryck. ”Oxdjävlar”, ”ormar” och ”reaktionära kräk” är tillvitelser mot de oliktänkande och i denna atmosfär av godtycklighet förvandlas gårdagens hjältar till dagens högeravvikare som skall krossas och omskolas. Gaos uppgörelse med sig själv mynnar ut i en kärleksförklaring till språket. Språket är livets gåva till mänskligheten. Det återger den förvirrade människan hennes värdighet och befriar henne från den mask som makten påtvingar henne. Han söker ett ljudisolerat rum där han kan tänka egna tankar.
I sitt lysande tal i Stockholms Börshus talade han om omöjligheten i sitt hemland att dra sig tillbaka då de tempel som tidigare gav möjlighet till stillhet och meditation nu har jämnats med marken. Att skriva var förenat med livsfara. I revolutionens namn förbjöds böcker och förde författarna till avrättningsplatsen. Men språket tränger sig ändå fram som en obetvinglig kraft. Tanken går till författare som Milovan Djilas och Solsjenitsyn. Djilas skrev sin uppgörelse med kommunismen på toalettpapper som smugglades ut från fängelset och Solsjenitsyn utarbetade sina skrifter i hjärnan och bevarade dem där tills han slapp ut ur arbetslägret.
Språket är den Adriadnetråd som för oss ut ur den labyrint som Gao kallar ”en enfaldig ekvation som vi aldrig kan lösa”. Och hans enda programförklaring för litteraturen är att den på nytt måste bli en enskild människas röst.
Publicerad: 2001-02-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-22 09:03
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).