Gammal står sig, än håller Philip Marlowe måttet.

Jag har en mycket svag punkt för film noir. De fantastiska gamla deckarna med Humphrey Bogart i rollen som Marlowe och Lauren Bacall som den vackra och skärpta kvinnan han spelar mot. Gatorna är mörka och regniga, det ligger ett ständigt dis över staden vilket gör gatlycktorna suddiga i konturerna. Humph är den tuffaste av alla privatdeckare och Bacall är den coolaste av alla kvinnor.

När jag läser Långt farväl ser jag Bogart framför mig, jag hör hans röst i mitt huvud jag vet hur han tänder sina cigaretter och dricker sin whiskey. Däremot kommer inte bilden av Bacall i den kvinnliga huvudrollen, och det är med stor sorg i mitt hjärta jag läser en bok jag skulle ha älskat om den varit film eller om kvinnan i centrum varit tuffare, lite rappare. Marlowe möter inget motstånd och det värker i själen.

Visserligen har Långt farväl kvaliteter, något annat hade förmodligen varit otänkbart, men den riktiga udden saknas. Det är istället för mycket män och deras ältande. Kvinnorna är antingen lösaktiga och inte att räkna med eller våp och inte att räkna med eller så är de just kvinnor och inte att räkna med. Detta är oerhört störande. För att inte tala om det oräkneliga antalet cocktails som intas strax före bilkörning. Satt i sin kontext, boken skrevs ursprungligen 1953, är det väl i sin ordning. USA såg förmodligen ut på det sättet då. Saken är den att medan filmerna fortfarande underhåller förargar boken. Skillnaden måste vara Bacall, hon finns inte i boken.

Detta till trots är det ändå en förstklassig deckare, sett till storyn. Intrigen väver sig hela tiden tätare, en hiskelig mängd trådar läggs ut och alla knyts ihop. Vartenda sidospår har en förklaring. Inget lämnas åt slumpen och allt är väl genomtänkt ända fram till det bittra slutet. I det avseendet är Långt farväl en mästerligt skriven bok. Inte heller översättningen lämnar något att önska, den följer troget det språk som borde ha använts på 50-talet i den hårdkokta världen. Pysen, grabben, gosse – svordomarna är tämligen milda.

Slutligen kan jag säga att jag är glad att jag har den och har läst den, den pryder sin plats i bokhyllan. Men jag är än gladare över att Marlowe finns på film.