Recension

: Tequila
Tequila Maria Larsson
2000
Norstedts
2/10

Om vi varit där, då hade vi förstått!

Utgiven 2000
ISBN 9113008447

Om författaren

Maria Larsson är född 1968 i Göteborg men uppvuxen i Umeå och sedermera Skellefteå. Hon är nu sedan 1991 bosatt i Vancouver, Kanada, där hon skriver på heltid. Hon har studerat statsvetenskap i Uppsala och debuterade 1989 med diktsamlingen ”Blå”.

Sök efter boken

Har vi inte alla varit där, på flykt undan det som förväntats av oss och utan något annat mål än just flykten? Precis där har även Mia varit. Mia har lämnat Uppsala och universitetsstudier bakom sig och givit sig ut på sin första tågluff. Maria Larsson skriver med längtan i språket om den tid då allt gick att bryta upp ifrån och då inga band var starka nog att hålla en fast. Dock är det endast i drömska tillbakablickar jag som läsare få följa med till ett soldränkt Lagos och till bardiskar kladdiga av paraplydrinkar. Handlingen befinner sig i själva verket mycket långt bort från dessa gudabenådade dagar utan bekymmer. Mia i ramberättelsen är på jakt efter en man eller kanske flera som hon mötte under sitt år i Portugal. Det är endast genom hennes minnes drömska skimmer som vi får oss valda delar av idyllen till livs.

Boken har en stark ton av självbiografi. Jag får känslan av att berättarjaget och författarjaget ligger varandra mycket nära. Även om författaren tillbakavisar detta på sin hemsida. Hela boken genomsyras av en längtan tillbaka till de sorglösa dagarna. Det jag saknar är djupet som en nyanserad syn på de självförverkligande uppbrotten ger. En insikt om att det inte alltid var soliga dagar och att det inte alltid var en lisa att leva i en tidsfri zon, skulle ha breddat boken. Om huvudpersonen reflekterat över att flykten tillbaka är meningslös skulle det ha givit mer trovärdighet. Att läsa om Mia är som att läsa mina egna reseanteckningar, nåde den som publicerar dem.

Maria Larssons språk är ojämnt. Pråliga liknelser trängs ihop mellan transportsträckor. Det är svårt att komma huvudpersonen nära. Jag saknar mod och eftertanke. Det skulle ge berättelsen så mycket mer om Mia som berättare vågade kliva ur sin tysthet och faktiskt beskriva sin vilsenhet på ett utlämnande sätt, istället för att blunda för den egna tvetydigheten. Den eftertanke jag gärna hade sätt är en vetskap om det sorgliga i att leva kvar i sin första tågluff och aldrig låta något mer förundra sig någonsin. Hade Mia kunnat se sig själv utifrån och kanske någonstans anat det ironiska i sitt handlande så hade det tvådimensionellt-platta kunnat motverkas.

Men visst kan jag känna igen mig. Jag vet hur lätt det är att försjunka i minnen från den tid som var uppbrottets. Ens jag var så oskyldigt och blankt och människorna man mötte var alla utmaningar. Dock var dessa möten viktiga som möten i sig men människorna har gått vidare och så även jag. Jag önskar att Mia hade låtit sig vara lite patetisk i sin tillbaka-till-glansdagarna-flykt. Det skulle ha känts uppfriskande och kunnat knäppa oss alla på näsan som gärna berättar om våra ungdomsbragder.

Jag kan tyckas hård men det är svårt att bli medryckt av Tequila. Handlingen är tam. Dialogen ansträngd och flytet frånvarande. Det är en personlig bok för någons minnen. Denna någon bör vårda dem ömt som just minnen men inte förutsätta att vi andra skall förstå, vi som inte var med i Lagos 90-91.

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2001-02-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 16:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #106

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?