Så här beskriver Wikipedia mytomani (av grekiskans mýthos, saga, och mani).

Mytomani innebär att en person ljuger mer eller mindre tvångsmässigt, det vill säga utan att det finns någon tydlig och omedelbar orsak till lögnen. Det händer att en mytoman inte är medveten om att ett ord som han eller hon precis har uttalat är Lögn, utan inser det först när hela meningen är uttalad. Mytomanen hade alltså inte planerat att ljuga, men gör det ändå av ren reflex. Mytomani är i sig självt ingen psykiatrisk diagnos utan ett symtom.

Min erfarenhet är att mytomaner är i nära släktskap med psykopater och narcissister. De är charmiga, vältaliga och det tar ett tag innan en förstår vad som försiggår. En blir förförd och frestas att tro på det som sägs.

Mytomanen inleds på ett fruktansvärt sätt. En ung gymnasiepojke slås ihjäl. Det gör riktigt ont att läsa men samtidig måste jag. Det går inte att blunda för att sådant här händer. I historien är vi i Bromma, en västerort till Stockholm.

Här får vi för åttonde gången möta kriminalinspektör Emma Sköld. Som oftast blir hon lite extra insyltad. Denna gång handlar det om att hennes syster Josefin är personlig tränare till Brommamammorna, där den mördade pojkens mamma ingår. De har hängt ihop ända sedan spädbarnsåren men allt är inte frid och fröjd dem emellan.

Det här enligt mig Sofie Sarenbrants hittills bästa bok. Visst ryker det ur alla kaffekoppar och jag kunde önska mig ett blommigare, mer varierat språk. Men det är ruskigt bra uppbyggt med många karaktärer att misstänka. Berättelsen får verkligen igång mig att bli en detektiv och ju längre boken löper desto mer stannar jag upp och funderar över vem mördaren är.

Jag skulle verkligen vilja se den här boken filmatiserad. Tror att det skulle kunna bli väldigt, väldigt bra. Vilka skådisar skulle ni rollbesätta Mytomanen med?