I romanen Coyote presenteras viltvårdaren Raphaëlle redan på första sidan. Hon besöker en hundkennel och ska köpa en husky. Förhållandena på uppfödningskenneln får inte högt betyg. Med sig tar hon en hundvalp som ”ligger och darrar på sin bädd av hö medan de andra valparna rullar runt tillsammans.”

Vidare får vi veta om Raphaëlle att hon lever ensam i en husvagn belägen vid vägens slut. Hon duschar i vattenstrålen som kommer ur en utomhustank. Hon väljer jeansen som är minst smutsiga när hon tar av sig arbetsuniformen. Hennes arbetsuppgifter handlar om att bevaka att jägarna inte överskrider jaktkvoterna. Om dessa har hon en och annan åsikt. De är för stora. Och tjuvjägare väcker hennes våldsamma sidor.

Berättelsen utvecklas alltmer till en thriller, som startar efter upptäckten av en okänds besök i husvagnen. Hon hittar också en kamera upphängd i trädet som har filmat henne när hon duschat naken. Parallellt med spänningshistorien finns den omtumlande kärleken. I huvudpersonens händer kommer nämligen en dagbok och där läser hon om en kvinna som också vill leva fritt i naturen.

Nå. Händelser inträffar och Raphaëlle agerar (med hjälp av diverse andra). Mellan varven formas tankar om nutidens slit-och-släng och dess inverkan på Moder Jord.

Och nu måste jag dra i handbromsen, det är lätt att avslöja för mycket av handlingen.

Temat naturvård kontrasteras effektfullt mot överdrivet jaktutövande, som stundtals har sadistiska inslag. Och kärlekstemat ges en fin laddning med antydningar om hur den ena parten kan känna rädsla mitt i allt det underbara.

However, som jag skulle inleda inför en engelsktalande … Tesen om människans exploatering av markerna där djur lever är presenterad. Argumentationen är glasklar. Tout est clair com de l’eau roche. Hallå. Argument urvattnas när de upprepas.

Jag vill också kommentera personteckningen. I inledningen av romanen var jag nyfiken på huvudpersonen men det blir pyspunka halvvägs in i skogen. Raphaëlle har ett fotografi av sin gammelfarmor under solskyddet på bilen och tar fram det då och då. Ingen i hennes familj har velat prata om henne. Föräldrarna är enkelspåriga, men ingenstans förklaras vad som gör dem sådana. Som läsare får jag helt enkelt bara köpa faktumet att de inte är några personer värda att ha kontakt med. Sen tycker jag också Raphaëlles sexuella preferenser för kvinnor iscensätts på ett sätt som liknar femtiotalets idealisering av hemmafrun som lyckligt väntar på den arbetande husbonden. Suck!

Jag tycker inte heller att intrigen är trovärdig. Hur någon bestämmer sig för en plan, och att allt faller på plats. Finns det ens sådana människoöden?

Det jag ändå fick ut av läsningen, är att handlingen utspelar sig i en del av Kanada, som sällan förekommer i litteraturen. Jag tyckte också om de teckningar som flikats in och som enligt uppgift är av författarens hand. Förmodligen lider romanen av att författaren vill få med så mycket som möjligt och det må väl vara hänt. Därför hoppas jag att någon kan påpeka lite vänligt att hennes romankonst har utvecklingspotential.