“Serier är inte riktig litteratur,” hävdar Chris Ware i Daniel Raeburns bok med samma namn som serieskaparen själv. Men sen fortsätter han och förklarar med: ”i alla fall inte än, på grund av att verktygen för att uttrycka sig fortfarande är så begränsade.”

Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men Ware vore väl inte den arbetsamma, uthålliga serietecknare han är, om han skulle nöja sig med den observationen. I stället har han har klart för sig vad åtgärden består i, nämligen att fortsätta att skapa serier och därigenom utveckla seriernas språk och uttrycksmöjligheter – och det är just vad han gör.

En viktig beståndsdel i Wares författarskap är just det uthålliga arbetet, vilket har lett till att han har hittat ett eget, unikt uttryck. Men det är inte bara serieskaparen som har en viktig roll i det subtila språk som förmedlar den känsla som Ware är ute efter. En lika viktig roll har läsaren. I Ware’s mastodontverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, berättelsen om den melankoliske Jimmy Corrigan som inombords är ett barn (precis som vi alla är?) och som söker efter sitt ursprung och en plats här i världen (precis som vi alla gör?), utmanas läsaren om och om igen.

Det här är ingen serieroman att snabbt bläddra igenom. Eller jo, det kan du också göra om du vill, och bara njuta av den säregna, rena estetiken. Men om du vill upptäcka mer av vad boken har att erbjuda bör du förbereda dig på ansträngning. Jimmy Corrigan kommer inte färdigtuggad och färdigsmält. Är det värt ansträngningen? Ja, absolut.

Hos Ware är det lika mycket bildernas skildrande som för berättelsen framåt, som de ord som skrivs ut. Var beredd på att läsa bilderna lika mycket som de skrivna orden. Och textens visuella utformning är lika betydelsefull som ordens innehåll.

Även om Ware i allra högsta grad utvecklar serieberättandets teknik så är det alltid förmedlandet av en känsla som står i centrum. Intressanta och nydanande grepp i serietecknandes berättarkonst finns aldrig med i Jimmy Corrigan som krumbukter för sin egen skull, utan alltid med syftet att förmedla något specifikt. Det förtjänar, och belönar, en uppmärksam läsning med känslan påslagen.