På omslaget till den engelska översättningen av Nelly Arcans debutbok Whore tittar hon på dig, läsaren, genom ett rött kors som täcker hela omslagsbilden. Titeln, Whore, framstår som ett löfte om att här, i den här boken, ska du få insyn i den prostituerades värld. Låter det spännande? Kanske snaskigt till och med? En av de franska nyutgåvorna går ännu längre och har en omslagsbild med en ung kvinna i spetstrosor, med handen halvt nerstucken. Kom här, så ska jag visa min hemliga värld, tycks boken säga.

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.