När Christian Unges Har jag en dålig dag kanske någon dör kom ut i början av året så märkte jag två parallella strömningar i mina sociala flöden. Mina läkarvänner tyckte genomgående att boken i allmänhet och titeln i synnerhet signalerade ödmjukhet och en vilja att lära sig av sina misstag. En del av mina vänner i andra yrkeskategorier blev istället provocerade. De tyckte att titeln uttryckte arrogans. Som om det inte fanns några checklistor, inga sjuksköterskor, inga kollegor. Som om Unge vore den enda skinande riddaren mellan patienten och döden. Jag förstår hur det skulle kunna tolkas på det sättet, men det är inte min tolkning. Kanske är jag jävig för att jag också är läkare, men jag tror mer att det beror på att jag känner igen ångesten i den faktiskt mycket reella risken att en patient tar allvarlig skada eller dör på grund av min dåliga dagsform.
Har jag en dålig dag kanske någon dör är en självbiografisk skildring av Unges läkargärning. Han berättar om hur läkare var det sista han planerade att bli när han var barn, om hur han trots allt landade i att läkare var det minst dåliga alternativet för honom, om hans arbete med Läkare utan gränser i Burundi, och som akutläkare i Sverige. Han skriver mycket om sina misstag. Om den där gången när han glömde mäta glukos på en medvetslös patient (och en sjusköterska lyckligtvis gjorde det ändå). Om den där gången när han glömde ge adrenalin till en nittonåring med akut astma (som dog). Om den där gången när han gjorde ett stort etiskt övertramp genom att ta onödiga prover på en död patient, för att en kollegas panik över att vara HIV-smittad stressade honom så att han inte tänkte klart.
För ett tag sedan recenserade jag Henry Marsh Liv, död och hjärnkirurgi. Marsh berättade också om många misstag och om patienter som dött, men hans ödmjukhet klingade falskt. Han gav uttryck för en stor arrogans och förakt för sina patienter och kollegor. Det gör inte Unge; jag tror honom när han säger att han vill att läkarkåren ska börja berätta om sina misstag för att kunna lära av varandra. Och även om jag inte kan minnas att han säger det rakt ut tycker jag mig också läsa mellan raderna: det är mindre smärtsamt att bära sina misstag om man får dela med sig av dem, och höra att andra också gjort dem.
Har jag en dålig dag kanske någon dör kontrasterar på ett intressant sätt mot Unges spänningsroman Går genom vatten, går genom eld som jag recenserade häromveckan. Om den var skriven på ett snabbt och medryckande sätt, med liknelser som kanske ibland var lite väl mustiga för min smak, så är språket här betydligt mer omständligt. Unges tankar och känslor får gott om plats, men också statistik och politisk-filosofiska resonemang. Unge har doktorerat inom global hälsa, och ett återkommande tema i boken är de stora socioekonomiska skillnaderna som finns mellan olika delar av världen, och hur det påverkar möjligheterna att bedriva sjukvård. Hur människor dör varje dag i sjukdomar som inte ens finns längre i Sverige, eller som kan behandlas säkert och effektivt. Det här sättet att skriva på har för- och nackdelar. Jag uppskattar källhänvisningarna, det vetenskapliga förhållningssättet, och grundligheten, men ibland blir det helt enkelt ganska tråkigt. Inte minst önskar jag att Unge hade kapat en del i de många och långa dialoger som han återger. Dels känns det inte trovärdigt – ingen har tillräckligt bra minne för att återge dialoger ord för ord på det där sättet. (Om inte Teklas övernaturliga minne i Går genom vatten, går genom eld bygger på Unges egna förmågor!) Men framför allt hade jag önskat mig en mer koncis sammanfattning av vad som hände, med färre ord och färre sidospår.
Unge gör många viktiga poänger om sjukvårdsorganisation och global politik, och han återger många starka patientmöten. Men jag önskar att han hade haft en lite mer hänsynslös redaktör.
Publicerad: 2019-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-09 13:06
Inga kommentarer ännu
Kommentera