Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel.

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.