Lyckosamt nog känner jag en neurokirurg personligen och hon råkar vara en mycket vänlig och påtagligt ödmjuk person. Annars hade jag nog varit benägen att tro att fördomarna om denna yrkesgrupp är sanna, för i sin självbiografi Liv, död och hjärnkirurgi uppfyller Henry Marsh de flesta av dem. Han är till att börja med en äldre, vit man, och framstår vidare som en arrogant, sexistisk, socialt inkompetent och närmast megaloman arbetsnarkoman, övertygad om sin egen förträfflighet och alla andras oduglighet.

Just Marsh arrogans är det som provocerar mig mest genom boken, för den är utblandad med en falsk ödmjukhet. Redan på allra första sidan av förordet lägger Marsh upp premisserna för sin berättelse: att läkare kan betraktas av patienterna som närmast gudomliga, och tillskrivas övermänskliga egenskaper, men att de i själva verket ju bara är människor själva, och ofrånkomligen kommer att begå misstag. Han menar att syftet med boken är att ”hjälpa människor att förstå de svårigheter som läkare ställs inför och som ofta har med människor och inte med [den kirurgiska] tekniken att göra.”

Denna bild av hur patienterna ser honom som gudomlig upprepar Marsh så många gånger genom boken att jag blir allt mer övertygad om att det är Marsh egen känsla av gudomlighet han låter patienterna uttrycka, och jag tror honom inte när han försäkrar hur liten och obetydlig han känner sig inför hjärnans fantastiska mysterier, för det rimmar mycket illa med den överlägsna, nedlåtande attityd han antar både gentemot sina kollegor och sina patienter. Marsh tycks anse sig stå över de regler och normer som gäller för vanliga människor – han tar sig till exempel rätten att hitta på statistik när han berättar för en patient om riskerna med en viss operation, och uppger att risken för död eller stroke är ”en till två procent” trots att han i nästa mening villigt erkänner för läsaren att han inte har en aning om den faktiska statistiken. Men det är okay, menar han, för han vet att operationen är helt nödvändig.

Han talar ofta om hur saker var bättre förr, framför allt när det gäller kirurgens auktoritära ställning. Han skriver t.ex. om hur han vill skälla ut en narkosläkare för att hon behöver hinna hem till sina barn:

Jag är avundsjuk på det sätt på vilket den generation som utbildade mig kunde lindra den intensiva stressen i arbetet genom att förlora humöret, ibland på ett väldigt kränkande sätt, utan att behöva vara rädda för att bli anklagade för översitteri och trakasseri.

Personligen har jag svårt att se vad som är så tilltalande med att bete sig som ett as, men det är kanske bara jag.

Marsh har en genomgående nedlåtande attityd till sina yngre kollegor. De negativa adverben haglar – så fort de öppnar munnen är deras sätt att prata på ”malligt” eller ”självsäkert”, och naturligtvis har de fel så att Marsh får möjlighet att sätta dem på plats med lite publik förnedring. Han återkommer också ständigt till deras oerhört korta arbetstider (bara 48 timmar i veckan). Han har heller inte mycket tillövers för neurologer med sina ”sällsynta och märkliga sjukdomar som ibland är obehandlingsbara men som neurologerna tycker är mycket fascinerande och som de samlar på som sällsynta fjärilar och skriver artiklar om i sina medicinska tidskrifter”. Men det som verkligen gör mig illa berörd är när han ser ned på sina patienter. Han beskriver att överviktspatienter är ”stora som små valar”, och hans förakt når sin kulmen när han möter en patient som kommit in efter ett självmordsförsök, och istället för medkänsla ”häpnar” över att patienten är enormt fet. Han beskriver rentav den stackars mannen som ett ”patetiskt, döende fettberg.”

Det finns ett kort avsnitt om när Marsh träffar en ung, döende patient, och tvingas meddela att han inte kan göra något mer för att hjälpa honom. Marsh reagerar starkt på detta, och är mycket upprörd när han kör från sjukhuset.

Jag fastnade omedelbart i rusningstrafiken, och rasande svor jag över bilarna och deras förare som om det varit deras fel att denne gode och ädle man skulle dö och göra sin fru till änka och göra sina små barn faderlösa. Jag skrek och grät och dunkade idiotiskt med nävarna i ratten.

Plötsligt framstår Marsh som mänsklig, och jag skulle vara benägen att se honom i ett mer fördelaktigt ljus, om det inte vore för att han tycks förakta sin egen mänsklighet. Han fortsätter nämligen: ”Och jag skämdes, inte över min oförmåga att rädda hans liv /…/ utan över min förlust av professionell distans och vad som kändes som mina egna vulgära känslor i jämförelse med [patientens] fattning”.

Målgruppen för Marsh biografi är inte andra läkare, utan lekmän, så behållningen i boken kan inte ligga i beskrivningen av de medicinska tillstånden i sig, utan måste handla om patienternas livsöden och kirurgens resonemang och känsloliv. Och hur fascinerad jag än må vara av de många hjärntumörerna Marsh beskriver, så blir jag bara arg och frustrerad över allt det han skriver som inte är rent medicinskt – det som borde utgöra bokens verkliga substans och värde. Kort sagt: hjärnkirurgi är ett fantastiskt spännande ämne, men det här är inte en särskilt bra bok, och jag kan inte rekommendera den. Om du är ute efter en insikt i de många svåra situationer och känslomässigt intensiva möten det kan innebära att arbeta som kirurg, rekommenderar jag istället att du läser Gabriel Westons Mellan liv och död – en kirurgs berättelse. Den är både betydligt mer välskriven, och förefaller ha en avsevärt mer sympatisk författare.