En yngling var han när han lämnade Storbritannien. En genomgripande känsla drev honom iväg. Hans tysklärare som var judisk flykting hade uppmuntrat honom att söka sig till ett tysktalande land för sina fortsatta studier. Under några år arbetade han för MI5 och MI6. Ett arbete som var långt ifrån glamoröst. Uppdragen bestod i att förmedla information han inte visste något om till platser och personer han hade ännu mindre kännedom om.

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.