Recension

: Det första skottet, det sista steget
Det första skottet, det sista steget Christian Unge
2022
Norstedts
4/10

Poliser och läkare i spretig spänningsroman

Utgiven 2022
ISBN 9789113102122
Sidor 454

Om författaren

Christian Unge (f. 1972) är en svensk läkare, forskare, och författare. Han debuterade med thrillern Turkanarapporten 2012, och har sedan dess skrivit ett flertal böcker. 2018 publicerades Unges uppmärksammade självbiografi Har jag en dålig dag kanske någon dör. Unge brukade även driva den medicinska podcasten Ronden. Han bor i Stockholm och jobbar på Karolinska Sjukhuset.

Sök efter boken

Jag har tidigare recenserat de första två böckerna om akutläkaren Tekla Berg, Går genom vatten, går genom eld och Ett litet korn av sanning. I korthet innehåller spänningsromanerna om Tekla en kombination av medicinskt drama, gangsterkrig, och inslag av missbruk och dysfunktionella familjeförhållanden. Första boken var kanske lite spretig, och innehöll en del stereotypa karaktärer, men var klart underhållande. Den andra var både bättre sammanhållen och mer originell, och jag hade faktiskt ganska höga förhoppningar på bok nummer tre, Det första skottet, det sista steget. Inte minst såg jag fram emot att förstå hur gangstersyndikaten, de korrupta sjukhuspolitikerna, förgiftningarna med fluorvätesyra och allt annat som hänt runt Tekla i bok ett och två hängde ihop egentligen. Jag såg fram emot att Unge skulle följa upp några av sina många planteringar, och sätta dem i ett sammanhang.

Så blev det inte.

Istället följer Det första skottet, det sista steget polisutredningen av en serie skjutningar runtom i Stockholm, parallellt med ett djupdyk i Teklas förflutna. De båda händelseförloppen är i princip helt parallella, utan beröringspunkter. Det är oklart varför de ens är i samma bok.

Den första boken i serien hade många detaljer som irriterade mig, eller som var dråpliga snarare än dramatiska, men det bars upp av en helhet som väckte intresse, och bar berättelsen framåt. I seriens tredje del är det dessvärre både småsakerna och de stora dragen som frustrerar.

Bland de små sakerna kan nämnas att Unge tvångsmässigt upprepar hur mager Tekla är även i den här boken. Gång på gång på gång, och han avslöjar samtidigt en bristande kunskap om kvinnokläder, när han hävdar att hennes BH skaver mot nyckelbenen. Sen äter hon något, och det omnämns som ”kaloribomb” och sen återgår hon till att leva på kaffe och amfetamin. Det är något ätstört över det hela.

Det finns också en hel del scener som bara inte verkar vara ordentligt genomtänkta. Till exempel: om Tekla åker ner i Söderledstunneln, åker norrut, och efter några minuters telefonsamtal upptäcker att hon kör i 160 Km/h, så innebär det logiskt sett att hon befinner sig på en väl trafikerad och flitigt övervakad 70-väg. Det är lätt att bli fartblind på route 66 genom Nevadaöknen. Mindre så på Klarastrandsleden, men Unge tar i från tårna, varje gång.

Men ett större problem är att storyn knappt hänger ihop. Det är inte alls orimligt att vilja skriva en bok om de skjutningar som är ett stort problem i svenska storstäder. Det kräver att man som författare är villig att navigera en svår berättelse som måste avhandla många strukturella problem – gängkriminalitet, ekonomisk ojämlikhet, rasism, en hårdnande kriminalpolitik som är mer intresserad av att plocka retoriska poäng än att minska antalet skjutningar… – men det går säkert. Det gör Unge inte. Det hade också gått att bygga på det kriminalhistoriska arvet från John Ausonius, den så kallade lasermannen, och låta mördaren vara inspirerad av rasism eller någon annan extrem ideologi. Det gör Unge inte heller. Istället uppfinner han en motivbild som är så långsökt att den kräver att bikaraktären Alvaro – poliskommissarien som brukar konsultera Tekla då och då – håller ett litet försvarstal, och hävdar: ”Det fanns en tydlig logik i den unga killens tankevärld. Störd, förvriden och irrationell. Men ändå logisk.” Om den här recensionen vore en telenovela skulle en voiceover bryta in här och gravallvarligt påpeka: ”Den var inte logisk.”

Och så är det det här med att boken består av två berättelser som inte hör ihop. Det som tidigare verkligen har utmärkt Tekla-serien bland andra spänningsromaner har varit de trovärdiga och dramatiska skildringarna av akuta medicinska situationer, och av sjukhusmiljöer. Men i Det första skottet… tar Tekla semester större delen av boken, och åker till Dalarna för att gräva i traumatiska händelser från sin barndom. Hennes enda verkliga insats när det gäller skjutningarna i Stockholm är att begå omfattande journalintrång vid ett par tillfällen. Istället får kommissarie Alvaro utgöra någon slags proxy för Tekla genom att utge sig för att vara läkare, och använda sig av kunskaper om pankreascancer som han plockat upp från Tekla vid något ospecificerat tillfälle, för att övertala en skjutglad gärningsperson att lägga ner vapnen. Det hela blir långsökt. Vill man läsa en bok om traumatiska minnen och obehagliga maktstrukturer i små bruksorter, så rekommenderar jag Lina Arvidssons Rötter av blod i stället. Vill man läsa en bok om en poliskommissarie som jagar en seriemördare, så finns det nog gott om böcker om det också. Och vill man läsa om en akutläkare med fotografiskt minne som löser brott så kan man läsa del ett eller två i serien istället.

Genom hela boken återkommer onaniscener, där Tekla försöker få till en orgasm, men hon har svårt att någonsin nå hela vägen fram. Lite så känns det att läsa Det första skottet…. Jag vet att det hade kunnat bli bra, men det kommer hela tiden något som stör, och jag kommer bara inte i stämning, hur jag än försöker.

Katie Collmar

Publicerad: 2022-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2022-03-30 19:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8753

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?