Den rysk-judiske konstnären Alik är döende. Sett till omständigheterna är han lugn och sammanhållen och vet fortfarande att leverera kvicka och träffsäkra svar. Även om han knappast kan sägas vara vid god vigör, är sinnet vad det alltid varit. I hans boning tillika ateljé är gången den vanliga. Folk kommer och går och man kan inte alltid vara helt säker på varför de är där. Alik kom en gång i tiden över våningen genom ett synnerligen förmånligt kontrakt. Den nuvarande hyresvärden gnisslar nu inte sällan tänder över den ekonomiska förlusten – ett marknadsmässigt kontrakt hade säkert tiodubblat inkomsten!

Ljudmila Ulitskajas Jakobs stege var en av förra årets stora läsupplevelser. En munter begravning har tidigare givits ut på svenska på Bazar, men kommer här i ny skrud från Ersatz. Omfångsmässigt är den kortare och en lämplig instegsbok till den del av Ulitskajas författarskap som finns översatt.

Trots den allvarliga undertonen – om nu döden är något allvarligt – så är det en varmhjärtad och understundom lätt absurd berättelse. Det är tidigt 1990-tal och Alik är kroppsligt nedbruten. Han närmar sig kvävningsdöden parallellt med Sovjetunionens sönderfall. Samma Sovjetunion som både han och många av de närvarande på mer eller mindre korrekta vis emigrerat från. Det är djävulusiskt varmt; den New Yorkska sommarvärmen ”tvingar” de flesta kvinnorna att gå runt barbröstade. Kvinnor är det för övrigt gott om runt Alik och de hjälps åt att ta hand om honom. Där är hans fru, men även andra som på olika vis har en anknytning till honom. Han matas, vänds på, hyror betalas och maten lagas.

Ulitskajas berättarstil är mild och återhållsam. Berättelsen får mig aldrig att skratta men väl att le. Jag blir inte sorgsen men vid några tillfällen åtminstone lite modfälld. De stora känslorna infinner sig inte, men jag tror inte heller att någon avsikt att väcka dem finns. Kanske går det att säga att det mesta sker på ytan och jag grips inte tag i på samma vis som när jag läste Jakobs stege. Det finns flertalet spänningsfält som förblir närmast orörda. Läsaren förstår den problematik som ligger i att emigrera från en kultur (språk, lynne) till en annan. Moskva är inte New York och New York är inte Moskva. Hemlagade medikament ställs mot läkarvetenskapen. Vid Aliks säng stöter en präst genom ett missförstånd ihop med en ortodox rabbi. Sovjetunionens kollaps bevittnas genom TV-sändningar och kanske blir distansen till hemlandet som tydligast då. Men den sker i goda vänners lag och vad mer kan man begära?

Med döden nära förestående händer ändå något med människorna. Några kommer närmare varandra, försonas och vissa oklara släktsamband reds ut. Oregerliga konflikter blossar inte upp trots motstridiga åsikter och levnadsfilosofier. Kanske beror det på att det hela utspelas med döden som en närgången fondvägg. Många av livets tarvligheter framträder just som det i intets belysning. Döden träder så in på scenen och gör närmast i lönndom strax därefter exit – utburen i en svart sopsäck! Begravningen får å sin sida stor uppslutning och bär inget plastigt över sig. Det ligger något underfundigt och vist i det.