Branta, mörka klippor som stupar ner i ett vidöppet hav, en himmel som bär den skarpsynta höken om dagen och nattens alla stjärnor om natten. Den amerikanska västkusten kring Monterey är en storslagen miljö, ständigt återkommande i poeten Robinson Jeffers dikter. I början av 1900-talet blev han så tagen av detta karga men glittrande paradis att han flyttade dit och byggde sig och sin familj ett hus av stenar som han släpade upp från stranden. Ett hus som står där än idag. Alla som åkt den legendariska Highway 1 mellan San Fransisco och Los Angeles kan förstå Jeffers fascination. Allt man vill är att stanna och titta, för havet känns så enormt, så levande. Hos Jeffers väckte platsen en närmast religiös känsla, en känsla av att allt hänger samman.

Foto: Ida Svartveden

När Jeffers flyttade till Monterey, eller närmare bestämt Carmel-by-the-sea, fanns där inte så mycket människor, precis så som han ville ha det. Han föredrog naturens sällskap: stenen, den vindpinade tallen, höken. Människan hade han inte mycket till övers för. Hennes meningslösa krig och strävan efter ära och materialistiskt överflöd sker på bekostnad av det som Jeffers såg som det viktigaste vi har: naturen och dess skönhet.

”(…) jag skulle hellre vara en mask i ett vilt äpple än en människoson. Men, vi är vad vi är (…)”, skriver Jeffers i dikten ”Original sin” (1948) som ingår i boken Selected Poems som rymmer ett femtiotal av hans dikter utgivna mellan 1924 och 1963.

Att läsa Jeffers Selected Poems är att konfronteras med flera stora frågor: Vilken roll spelar människan på den här planeten? Hur förhåller vi oss till andra varelser? Hur ser framtiden ut för vår civilisation? Frågor som kanske är än mer aktuella idag än när Jeffers lyfte dem, inte minst kopplat till klimatkrisen. Jag är ovan med att läsa poesi, men tycker ändå att jag kan ta till mig dikternas innehåll och känsla. Det krävs dock att man kan sin historia, referenser till USA:s historia blandas med hänvisningar till de gamla grekerna.

Jeffers dikter visar på en man som tagit ett par steg tillbaka och blickar på mänskligheten och dess aktiviteter med en utomståendes perspektiv. Han lyfter civilisationer som genom historien rest sig och sedan fallit, likt blommor på en äng som slår ut och sedan vissnar, ruttnar och återgår till kretsloppet. Det kan låta deprimerande, men jag uppfattar det mer som konstaterande. Allt har sin tid. Ett exempel på detta är dikten ”Shine, Perishing Republic” från 1925:

While this America settles in the mould of its vulgarity,
Heavily thickening to empire,
And protest, only a bubble in the molten mass, pops
and sighs out, and the mass hardens.
I sadly smiling remember that the flower fades to make
Fruit, and the fruit rots to make earth.

Min nyfikenhet för Jeffers väcktes via den kulturella rörelsen The Dark Mountain Project som ifrågasätter den berättelse om evig tillväxt som anhängarna anser att vår nuvarande civilisation grundar sig på. Projektet har fått sitt namn av den sista raden i Jeffers dikt ”Rearmament” från 1935, som dock inte finns med i Selected Poems.

Varken Jeffers eller The Dark Mountain Project erbjuder några enkla svar på vad människan kan göra för att skapa en mer hållbar livsföring. Gemensamt för både Jeffers och The Dark Mountain Project är dock vikten av att människan slutar att vara så narcissistisk och människocentrerad. Istället måste vi förhålla oss till naturen på ett mer respektfullt sätt, och sträva efter ekocentrism snarare än antropocentrism. Jeffers lyfter detta i ”Carmel Point” (1957) genom att mynta begreppet ”inhumanism”.

We must uncenter our minds from ourselves;
We must unhumanize our views a little, and become confident
As the rock and ocean that we were made from.

När jag läser Jeffers texter förstår jag varför han har kommit att kallas en av de mest kontroversiella poeterna i USA under 1900-talet, och det är även begripligt att han blivit en förebild för många inom miljörörelsen. Jeffers sätter fingret på vad som är viktigt i livet, och det är inte att bo i ett multimiljonhus – vilka nu omringar hans tidigare så isolerade lilla stenhus i Carmel-by-the-sea. Hade Jeffers sett tv-versionen av Liane Moriartys bok Big Little Lies som är inspelad i hans trakter så hade han förmodligen vänt sig i sin grav. Här lever karaktärerna jetset-liv och havet fungerar enbart som en fancy backdrop till deras villor och intriger. Ingen verkar uppskatta att de bor på en av världens vackraste platser. Men så är ingen heller lycklig.