När en skriver filmmanus är det viktigt med ett spännande anslag. Den första scenen ska grabba tag. Folk ska orka sitta och titta i minst 90 minuter. Steget till spänningsromanen därifrån är inte långt. Likt film- eller tevemanus är det i deckare ytterst viktigt med en stark framåtrörelse. Vi fångas genom att undra hur det ska gå.

Börjlinds är ett gift par som får skriva alla Beck-manus. Det märks i deras debutroman Springfloden att de är dramaturgiskt säkra. De är duktiga på att hålla romanens motor igång och dialogerna är levande och naturligt bra.

Den största skillnaden mellan att skriva manus för film eller teve och att skriva i bokform är att det första aldrig innehåller inre tankar. I bokform ska de inre beskrivningarna inkluderas i historien. Detta nya inslag klarar författarduon med bravur. De inre monologerna är detaljrika, tydliga och innehåller information som för historien framåt och ger karaktärerna liv.

Den unga begåvade polisstudenten Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett arbete om ett olöst fall. För tjugofyra år sedan begicks ett bestialiskt mord på en strand på Nordkoster. Den mördade är en okänd gravid kvinna. En liten pojke blir vittne till mordet och genom hans vittnesmål fick polisen reda på att de letade efter tre förövare. Utredaren Tom Stilton hittade dock varken motiv, gärningsmän eller identitet på kvinnan.

Den driftiga Olivias elevarbete blir snart nästan det enda hon tänker på. Hennes efterforskningar leder henne tillbaka till 1987 och hon lyckas även hitta nya ledtrådar i den nedlagda utredningen. Dessvärre har den som var ansvarig för fallet, dvs Tom Stilton gått under jorden.

Parallellt med detta får vi följa ett gäng skamfilade hemlösa människor som kämpar med tillvaron. De säljer ”Situation Stockholm” om dagarna och om nätterna försöker de få ro. Det visar sig inte vara lätt. Några elakingar har fått för sig att helt oprovocerat och brutalt misshandla människor som inte har något fast hem. Det hela filmas och läggs ut på nätet. Det är fruktansvärt, och jag har hört att det hänt på riktigt. De hemlösa är varmt och respektfullt skildrade. Deras gemenskap och omtanke om varandra värmer mitt i all misär.

Mer ska jag inte avslöja om denna fartfyllda, spännande bok. Det märks som sagt att vi har att göra med erfarna manusförfattare. För trots att berättelsen håller ihop flera små men viktiga spår så går jag aldrig vilse. Allting är tydligt och nästintill fyrkantigt beskrivet. Och det är faktiskt den enda invändningen jag har på denna debut. Det blir emellanåt styltigt, men samtidigt är det skickligt ihophållet. Jag går aldrig vilse men jag kan önska att språket skulle våga ta lite mer omvägar.

Ps. Vi Beck-älskare bjuds dessutom på ett litet men naggande gott möte med ”Grannen”. Författarna flirtar med oss, och det känns helt rätt. Ds.