När vi lämnade Doften av en man (2017), bok två i Agneta Pleijels suveräna självbiografiska trilogi, vill jag minnas att hon som bäst var i färd med att dra upp bopålarna och lämna Göteborg och Haga bakom sig. Ett jobb hos den legendariske Karl Vennberg på socialdemokatiska Aftonbladets kulturredaktion väntade i Klarakvarteren. Den påföljande och sista delen Sniglar och snö (2023) förtäljer Agnetas vidare öden, det vill säga avhandlar hennes yrkesliv (som går som på räls) och invecklade privatliv från 1970-talet fram till dags dato.

Visserligen befolkar de döda den 83-åriga Agnetas medvetande i lika hög grad som de levande, varför hon också låter bli att radera deras namn i mobilen. Men att ge sig på att summera ett halvt sekel av ett liv är ett vanskligt projekt, minst sagt. ”Minnen är opålitliga och förändras medan man lever ”(så sant!). Agneta distanserar sig ytterligare med orden: ”hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Författarjaget är oerhört självkritisk, går formligen fram med storsläggan mot sitt yngre jag. Dock inte utan ett välbehövligt stänk av självironi.

Agneta kan blicka tillbaka på en gedigen karriär i litteraturens tjänst, som recensent och kulturdebattör, kulturredaktör på Aftonbladet (inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga), ordförande i Svenska Pen-klubben, ledamot i Samfundet De Nio, professor i regi vid Dramatiska Institutet, översättare för Bibelkommissionen med mera.

Alla yttre framgångar till trots förmedlar Agneta en bild av en obeslutsam kvinna med låg självkänsla. Även om hon utåt sett är nog så styv i korken. Hon tonar ned intrycket av den framgångsrika författaren som frotterar sig med kultureliten. Istället låter Agneta läsaren ackompanjera henne när hon tar en öl med vännen och författaren Birgitta Trotzig, pratar om livet eller krishanterar.

Karriären går som sagt spikrakt uppåt och det kommer an på Agneta att försörja männen i sitt liv. Först L (psykoanalytikern Lars Sjögren) och sedan den stora kärleken M (journalisten och författaren Maciej Zaremba). De sviker henne, är otrogna och får barn med andra kvinnor. Ett par veckor före sin bröllopsdag får Agneta vetskap om att M väntar barn med en yngre kvinna i Polen. Samtidigt längtar hon ihjäl sig efter fler barn, fast misslyckas med att bli gravid. Äktenskapet är tidvis stormigt och smärtsamt, men överlever trots allt. Deras komplicerade kärlek är också inspirationskällan till den förträffliga lilla romanen En vinter i Stockholm (1997).

Agneta har ständigt släpat på känslan av att vara ”fel person på fel plats”, brottats med malande skuldkänslor och upplevt sig som misslyckad och kluven. Att vara kvinna med barn i en mansvärld har kostat på. Hon klandrar sig själv i rollen som mamma och relationen till dottern är också tidvis sårig. 1970-talets tidsanda, som dikterar frihet och frigjordhet, är ingalunda oväsentlig i sammanhanget. Agneta beskriver därtill målande dramatiken kring sina åldrande, skilda föräldrar och känner sig smärtsamt otillräcklig även här.

Vid första anblicken förefaller författaren brutalt öppenhjärtig. Men vid en närmare granskning är så gott som samtliga faktiska upplysningar relaterade till hennes subjektiva känslor. Så till syvende och sist är det framförallt sig själv som Agneta lämnar ut. Den enda som hon karaktärsmördar med besked är hennes styvmor, pappans andra fru pseudonymen Marga (förutom möjligen Jan Myrdal, som hastigast). Maken till snikenhet, självupptagenhet, gränslöshet och hänsynslöshet har väl sällan skådats. Marga går exempelvis på Nobelfesten eskorterad av en man som utger sig för att vara Agnetas far, allt medan denne tynar bort på hemmet. Fast sedan tar författaren delvis udden ur fördömandet genom att hävda att det är lika mycket sig själv som hon beskriver. Jag kan inte komma på något bättre uttryck för detta än: ”det är inte ens fel när två träter”.

Agneta är väluppfostrad och har svårt att säga nej, vilket gör att hon inte får någon tid över för sitt eget författarskap. Det är också en pengafråga. I slutändan tvingas Agneta konfrontera sig själv för att finna ut vad hon egentligen vill och hur hon vill leva. Här ligger också tyngdpunkten i romanen. När allt kommer omkring är det ändå skrivandet som betyder mest. Pleijel följer till punkt och pricka rådet hon en gång i tiden fick av sin gode vän författaren P.O. Enquist om att gå direkt på smärtpunkterna i sitt skrivande. Att ha mod att stirra livet i vitögat.

Pleijels språk är magiskt. Anslaget är fjäderlätt, prosan naturlig, elegant och musikalisk. Första gången jag fick erfara detta var i början på 1980-talet, då jag i skydd av biografmörkret kunde njuta av filmen Berget på månens baksida, där Agneta Pleijel stod för manuset. Jag har dessvärre aldrig lyckats se om den och kommer handen på hjärtat inte längre ihåg så mycket av handlingen. Men Gunilla Nyroos spelade den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) med bravur, så mycket minns jag. Jag antar att ämnet låg Pleijel varmt om hjärtat eftersom både hennes far och farfar var matematiker och ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien.

Året för hennes romandebut tillika publika genombrott med familjeromanen Vindspejare var 1987. I Sniglar och snö avslöjar Pleijel en hel del om dess bakgrund och tillblivelse, vilket gör är att jag blir riktigt sugen på att läsa om boken. Ett sommarprojekt så gott som något, kan man tycka.