Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den egna livsberättelsen.

För de flesta av oss blir det kanske mest navelskådande, ett terapiarbete med ringa läsvärde för någon annan, men inte desto mindre viktigt. För några få – de som kallas författare – blir det något annat. Också. Något läsvärt som håller att uppleva även utifrån. Vrida och vända på. Förhålla sig till.

Agneta Pleijels Spådomen. En flickas memoarer hör förstås till denna senare typ av berättelser. De där som är på en gång liv och roman. Det är berättelsen om en uppväxt, ett vuxenblivande i skuggan av en bitvis dramatisk och stormig föräldrarelation, en undflyende pappa som lever ett dubbelliv, otrogen med en av familjens nära vänner, och en mamma som kastar sig in i bitterhet, ilska och depressioner. I skuggan av? Ja, eller i magnetfältet, kanske, en självständighet som hela tiden står i relation till, måste kämpa sig ifrån och förhålla sig till de ofullkomliga vuxna.

Som varje barndom, uppväxt, men också som just den här. Som Neta i den borgerliga akademikerfamiljen som flyttar mycket. Pappan är matematiker och arbetar på universitet i USA, Stockholm, Lund. Mamman har gett upp sin karriär som musiker för man och barn – för vad? För att bli bedragen, vara en börda?

Men så finns där faster Ricki, hon som titelns spådom syftar på. Faster Ricki är arkitekt och lever länge ensam; en modern, självständig kvinna som blivit spådd att hon ska träffa sin kärlek på en lång resa, en utveckling flickan/jaget (Pleijel växlar mellan första och tredje person) följer med spänning. Finns det en annan kärlek än föräldrarnas äktenskap på kollisionskurs? Ett annat sätt att vara kvinna, människa?

Bland alla Augustnomineringar jag plöjt de senaste veckorna är Pleijels nog den mest anspråkslösa. Den är så vardaglig, så i ”det lilla”, så typiskt kvinnoskildringar. Det vackra språket har ett så sympatiskt, prövande tonfall och här finns stycken som nästan får mig att gråta, bara av pur igenkänning. Pleijel skildrar fint den unga flickans sexualitet, den där märkliga blandningen av lust och skuld och det kroppsliga uppvaknandet som kanske inte helt är i fas med känslomässig mognad. Hon skildrar instängdheten i alla förväntningar på den duktiga flickan och hon skildrar hotet att dras isär eller försvinna in i skilsmässans starka och mörka kraftfält.

Att någonstans mitt i allt detta försöka hitta balansen och stå på egna ben.