Två småflickor våldtas och mördas av en galning som sedermera grips och fängslas. Fyra år senare lyckas han dock rymma vid en dåligt bevakad transport, och förgriper sig på ytterligare en flicka. Besviken på livets totala orättvisa, besviken på samhället och på polisen, tar pappan saken i egna händer och mördar i sin tur mannen som mördade hans lilla dotter. När pappan i sin tur grips och ställs inför rätta utlöses en lavin av händelser runt om i samhället.

I den här kriminalromanen försöker de två författarna diskutera några svåra etisk-filosofiska frågor om människovärde och rättssäkerhet. Är det rätt att ta lagen i egna händer? Under vilka omständigheter? Kan man ha rätt att mörda, om det räddar ett annat liv? Och vems liv är mest värt, en sexgalning eller hans offer? Vilka sociala konsekvenser kan medborgargarden få?

Det tråkiga är att boken inte blir ett särskilt intressant inlägg i den diskussionen. Man kommer som läsare aldrig särskilt nära någon av personerna i boken. De är enbart agenter för att föra handlingen framåt i en välregisserad, men inte särskilt intressant, pjäs. Deras existenser verkar i det närmaste stöpta enbart för att illustrera ett par etiska dilemman. Men grova gjutformar stöper sällan intressanta litterära personligheter.

Tydligast blir detta i huvudpersonen, pedofilen-mördaren. För att läsaren inte ska tvivla om ondskan han härbärgerar är han inte bara en pedofil. Han är dessutom en sexmördare. Och dessutom seriemördare, och en välplanerande sådan. Därtill så skruvad att han slickar de sexmördade småflickornas fötter efteråtÂ… Författarna verkligen frossar i hur totalt och otvetydigt hemsk denna person är. Det råder redan från start ingen som helst tvekan om att vi har att göra med ett Odjur, precis som titeln säger. Det är, milt uttryckt, att måla personporträtt med extremt grova penslar.

Faktum är att författarna, i en passage om en åklagares reaktion inför medias hantering av det påhittade fallet, faktiskt formulerar precis vad som utgör problemet i deras egen bok:

En sexualmördad femårig flicka var svart och vitt, det var enkelt, det var medial uppmärksamhet, det var rätt mot fel, det var att leda opinionen dit den redan stod.

Precis så; extremt svart-vitt, enkelt och för inte diskussionen framåt.