Det händer att jag tänker att 30 är det nya 15, eller något i den stilen. Att man plötsligt sitter här, bombarderad av Facebook-bilder på lyckliga brudpar, bedårande spädbarn, spännande resor och nyrenoverade hus, och tänker att alla verkar fatta utom jag. Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som en vän att hålla i handen de […][...]

För några år sedan läste jag Japans förste nobelpristagare, Yasunari Kawabata, och fann honom just sådär japansk som man föreställer sig. Det är precis samma upplevelse – fast helt annorlunda – att läsa den isländske mottagaren av samma pris, Halldór Laxness. Isländskare än så här blir det väl liksom inte? En isolerad ö, ett kargt […][...]

”Sanna berättelser” har aldrig riktigt varit min kopp te. Visst finns det något särskilt i den enskilda, egna erfarenheten, om den så är typisk eller tvärtemot exceptionell, något som inte all överblick och analys i världen kan tävla med, utan bara komplettera. Men när dessa egna erfarenheter ges ut i bokform är det ofta det […][...]

James Bond, Tarzan, Sherlock Holmes, Dracula, Frankenstein (och hans monster), Robinson, Faust och Don Juan. Åtta (eller nio) litterära gestalter som kan sägas ha fått genomslag långt bortom de berättelser de ursprungligen förekommit i – som blivit myter. Åtta (eller nio) män, onekligen. Varelser av hankön. Vad nu det innebär. På ett sätt är det […][...]

Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur […][...]

Visst. Det har hänt mycket. Det är till exempel inte olagligt med homosexuella förbindelser (sedan 1944). Inte heller betraktas homosexualitet som en sjukdom (sedan 1979). Äktenskap mellan homosexuella räknas sedan ett par år som likvärdiga med heterosexuellas, och så vidare. Så det går väl framåt? Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. […][...]

Det pågår ett slags möte, ett projekt. Det är ett professionellt och formellt möte och ett mycket väsentligt projekt, men deltagarna är en smula udda. Där finns en varg, en padda och en syrsa, ett russin, en monsterninja, en änglahund och en hel hop fnissiga vandalgnagare. Bland mycket annat. Och det där är bara ramberättelsen. […][...]

Går det att egentligen, en gång för alla, förstå Strindberg? Säkert inte. ”Strindbergsmyten är full av motsättningar och olösta konflikter, precis som hans starkaste texter är det”, skriver Anna Westerståhl Stenport i inledningen till Det gäckande könet. Strindberg och genusteori. ”Under hundra år har bilden av August Strindberg dominerats av tre motsägelsefulla aspekter: den radikale […][...]

När man skriver recensioner är det ju kutym att man inte avslöjar slutet. Jag tänker frångå det här, så om du till exempel levt på Mars de senaste 150 åren, inte vet hur Fröken Julie slutar och absolut inte vill veta det heller, så ska du sluta läsa nu. Eller också inte. För det är […][...]

Å ena sidan har Strindberg en klar och tidstypisk bild av vad en man är: fysiskt och psykiskt stark, rationell, naturligt överlägsen. Allt annat än den veka, irrationella kvinnan. Å andra sidan skriver han mycket sällan män – eller kvinnor – som egentligen kan leva upp (eller ned) till de bilderna. I inledningen av Fadren […][...]