Det är svårt att skilja mannen från texten. Stéphane Hessel skriver med hela tyngden av europeisk historia bakom sig, i kraft av den han är och de erfarenheter han gjort under ett drygt 90-årigt liv. Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i […][...]

Jag gillar älgar. Det är vad man skulle kunna kalla en litterär konstruktion; det är inte så att jag känner särskilt många älgar personligen. Faktiskt inga alls. Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer […][...]

Feministiska klassiker ligger uppenbarligen i tiden. Kanske inte lika mycket i tiden som mycket annat, men invid ett hav av högljudd, plottrig antifeminism porlar ändå en tapper liten fåra av kvinnor som slagits för rätten att få räknas in i mänskligheten. Min relation till Marilyn French sträckte sig egentligen tills helt nyligen till raden i […][...]

Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön hör Miira ändå till de […][...]

Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast […][...]

Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo: Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig […][...]

Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också. Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi, en förtjusning eller en torr ironi över hur orden och ljuden […][...]

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte. Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. […][...]

”Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: […][...]

Vad får en människa i ett av världens rikaste och tryggaste länder att gå med i vad som kan beskrivas som en kommunistisk sekt i väntan på väpnad revolution? Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud (den kommer senare i veckan). Det här handlar istället om […][...]