Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Feminismen brukar man prata om som ett antal vågor. Första, andra och tredje, kanske även fjärde och femte. Som den första räknas i alla fall kampen för kvinnlig rösträtt kring förra sekelskiftet. Men innan dess då? Var det ingen som kom på tanken att kvinnor och män borde ha lika mycket att säga till om […][...]

När romanen börjar har allt redan hänt. Ett par föräldrar gråter och vill göra bättring. Det ska beställas kistor. Det är för sent. Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd. Lisa […][...]

Reyhaneh Ahangarans Känsloboken har undertiteln ”För dig som går på lågstadiet”, men jag funderar en del under läsningens gång på hur olika människor egentligen är när det gäller känslor. Barn i olika åldrar. Vuxna. Visst, vi vuxna lägger oss inte ner i gången i matbutiken och skriker om vi inte får det vi vill. Men […][...]

Bär plockar man i de svenska skogarna fritt. Det ingår i allemansrätten. Vill man ha sina bär plockade däremot, på torget, i frysen, i syltburkar, då måste ju någon annan plocka åt en. Helst utan att den där nätta lådan, sylten eller fryspåsen kostar en förmögenhet. Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in […][...]

Bianca älskar Jacob. Hon är besatt av Jacob. Han har liksom alltid funnits där i bakgrunden, en första barnslig, omöjlig förälskelse. Bästa vännen Iddes elva år äldre bror. Omöjligt. Eller hur? Så, när Bianca är sjutton, står han plötsligt där, i köket hemma hos Idde. Han har bott utomlands i flera år, knappt varit hemma […][...]

En tonårskille kliver in i en hiss på sjunde våningen. Sextio sekunder senare stannar hissen på markplan, och det är dags att kliva av. Egentligen är det vad som händer mellan första sidan och sista i Jason Reynolds roman Long way down. Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon […][...]

Alle har en bakside heter den svenskfödda barnboksförfattaren och illustratören Anna Fiskes bok om kroppen på originalnorskan. Nu handlar boken visserligen inte bara om kroppens ”baksida” – och verkligen inte alls i någon sorts metaforisk betydelse – men det finns en nyckel där ändå, i det allt inkluderande. Alla har vi en kropp. Kropparna kan […][...]