Reyhaneh Ahangarans Känsloboken har undertiteln ”För dig som går på lågstadiet”, men jag funderar en del under läsningens gång på hur olika människor egentligen är när det gäller känslor. Barn i olika åldrar. Vuxna.

Visst, vi vuxna lägger oss inte ner i gången i matbutiken och skriker om vi inte får det vi vill. Men är det för att vi är känslomässigt mognare än barn, eller för att vi faktiskt kan köpa det vi känner för? Och när vi inte kan det, har vi kanske ändå en förståelse för varför? Handlar det i första hand om känslor?

En grundläggande poäng i Känsloboken är att det är bra att fundera på och lära sig känna igen sina känslor:

Om du till exempel märker att du ofta känner dig konstig efter att ha varit med en viss kompis så är det bra att börja fundera på varför det känns konstigt. Kanske kommer du på att din kompis ofta vill bestämma över dig eller säger taskiga saker. Den konstiga känslan i kroppen kan vara både ledsenhet och ilska. Eftersom kompisar är personer som ska få en att må bra så kanske du till slut bestämmer dig för att inte vara med just den här kompisen så mycket.

Det är också bra att lägga märke till när du är glad. Vad får dig att känna så? Då kan du göra ännu mer av det.

Ja, det här är väldigt enkelt och begripligt formulerat, med ett tydligt barnperspektiv. Men nog finns det många vuxna som betalar en bra slant för terapi, kurser och självhjälpsböcker som säger ungefär detsamma på lite krångligare sätt?

Känsloboken tar upp rena känslor som glädje, ilska, sorg, oro, skam och känslan av orättvisa, men också miljöer och områden där känslorna ska hanteras, som hemma, i skolan och på fritiden. Dessutom handlar det en del om hur ”kropp och knopp hänger ihop”. Är du trött och har sovit dålig, är sjuk eller orolig för något hemma blir känslorna också i mindre sammanhang svårare att hantera.

Varje kapitel avslutas med en sida med tre frågor som man kan fundera på och formulera sig kring. När brukar jag känna de här känslorna? Vill jag göra det? Kan jag göra något för att hantera eller ändra på dem? Det är olika för olika kapitel – liksom den fina formgivningen. Sidan där man ska svara på frågor om ilska ser till exempel ut att ha skrynklats ihop, och har ilsket överstruket klotter.

Känsloboken är överlag väldigt fint formgiven och illustrerad. Och visst blir oron lite lättare att hantera om man tänker sig den som ett lila monster som heter Bertil ..?

Sist finns förstås en massa tips om vart man kan vända sig som barn om man behöver hjälp, men också boktips och ett avsnitt riktat till vuxna. Det handlar om hur man kan läsa boken tillsammans, men också om hur man stödjer och fungerar som förebild för barnen.

För det gör vi ju. Oavsett om vi vill eller inte, och oavsett om vi förtjänar det eller inte.