Bob Dylan och Björk är kanske inte två artister som är helt självklara att jämföra, men åtminstone två saker har de, som jag ser det, gemensamt. De har varit offentliga personer större delen av sina liv, men ändå lyckats behålla en air av integritet, för att inte säga undflyende. Vare sig personligen eller musikaliskt har […][...]

Det är inte alltför ovanligt att man läser referenser liksom baklänges. Första gången jag hörde talas om romarrikets fall från republik till kejsardöme tänkte jag förmodligen ”Aha, som i Star Wars”. Trots att det nog snarare är George Lucas som var inspirerad av den romerska historien än tvärtom. Så fungerar berättelser. Så använder vi berättelser. […][...]

Två platser: Årsta i Stockholm och Dala-Floda i Dalarna. Två tider: Å ena sidan den ständigt framrusande, gårdagens nyheter, redan historia. Kanske rusande mot vår undergång, kanske inte. Å andra sidan den cykliska, eviga tiden, där barn och kattungar föds, poeter dör, men allting rullar vidare. Snön smälter, växter och djurungar tittar fram. Varje ny […][...]

Kvinnorna håller på att ta över världen. Oavsett om det framförs med försiktig optimism eller skräckblandad avsky känns det som att det påståendet förföljt oss det senaste decenniet. Och det är svårt att inte associera till de där berömda klassrumsstudierna som visar att när pojkar och flickor tar lika stor plats i klassrummet så upplever […][...]

”Rubba inte mina cirklar!” ”Också du, min Brutus?” ”Du ska veta att du dödar en man.” ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” Från Arkimedes och Julius Caesar till Che Guevara och Steve Jobs har vi en tendens att lägga en viss vikt vid de allra sista ord en människa yttrar. Så har det varit länge […][...]

Att någonting är ”historiskt” hör man ofta nu för tiden. Inte minst i sammanhang som man med stor säkerhet kommer att ha glömt om ett år. Jag undrar just hur ofta folk har tänkt det om vad som i efterhand verkligen framstår som historiskt? Något som förändrat oss i grunden? Vad som nu gjort det? […][...]

På nyheterna pratas det om en kommande flyktingvåg och hur hopplöst det är att hitta bostäder åt alla. Redan bor människor i campingstugor och på isolerade lägergårdar. Jag har så svårt att förstå det. För precis som elvaårige Daniel, huvudpersonen i Som om vi hade glömt, växte jag upp och har levt åtminstone delar av […][...]

Den första delen i Jenny Hans och Siobhan Vivians trilogi Burn for burn hade en tydlig riktning. Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary ville ha hämnd. Av olika anledningar. Kanske inte alltid rätt anledningar, men det utgjorde definitivt ett driv, både i tjejernas liv och i romanen om dem. Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en […][...]

Lilla Fjärlunda, någonstans i Sverige. En körledare erbjuder sin femtonåriga, nyutvalda solist skjuts hem efter repetitionen. Men han kör inte hem. Istället parkerar han på en höstöde campingplats och börjar ömsom smickra, ömsom pressa henne. Hon vet väl hur vacker hon är? Hur mycket han skulle kunna göra för henne? Och just som han börjar […][...]

Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.” ”Vi skrämmer dig ..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var … var har du varit?” ”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt […][...]