Sofia Nordins dystopiska ungdomstrilogi har med Om du såg mig nu blivit en tetralogi. Eller om man nu ska nöja sig med att kalla den ”serie” vid det här laget. Huvudsaken är egentligen att det kommer fler delar, för de är otroligt spännande och fina. Serien, som inleddes med En sekund i taget, är skriven […][...]

I eftermiddag kom beskedet att författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren avlidit. Lindgren föddes 1938 i Raggsjö i Västerbotten och började sitt yrkesliv som folkskollärare. Som författare debuterade han 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men fick sitt stora genombrott med romanen Ormens väg på hälleberget (1982). I hans stora produktion finns såväl lyrik som dramatik, […][...]

Så fort det börjar dra ihop sig till internationella kvinnodagen börjar undersökningarna stocka sig. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i styrelser, i medier, har längre utbildning men får sämre betalt. Inte heller i historieböckerna framgår det med någon större tydlighet att kvinnor faktiskt utgör och utgjort hälften av jordens befolkning. Många försök har gjorts för att […][...]

I ett nedgånget höghusområde bor Benjamin, kallad Syrsan, och hans storebror Monstret. Deras mamma är död och deras pappa har stuckit, så för att inte socialen ska omhänderta dem och sära på dem är det Benjamin som håller ordning på allt i deras lilla lägenhet och liv. Ser till att de kommer iväg till skolan […][...]

Frank är egentligen liksom paxad, redan när han först stiger in i hallen hemma hos John och deras blickar möts för första gången. Det är storasyster Caroline som har bjudit hem honom och som är intresserad av honom. Fast kan man verkligen paxa i kärlek? I nästa steg i Carolines plan hamnar Frank, John och […][...]

Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ”Je suis Vilks”-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans evinnerliga rondellhund. Jag skulle lika lite skriva under på ”Je […][...]

Egentligen är det märkligt att så få romaner är skrivna i du-form. Inte så få jag-romaner (för att inte tala om till tredje person-berättelser förklädda jag-romaner) förhåller sig ju på ett eller annat sätt till ett ”du” eller ett ”ni”. Vi finns och är i relation till andra människor. I Per Nilssons ungdomsroman Som hund […][...]

”Könsroller” framstår numera, åtminstone i akademiska kretsar, som ett daterat begrepp. Det har någonting att göra med att det ger sken av en tydlig skillnad, mellan den man spelar och den man i själva verket är (eller kanske med att forskare hela tiden vill mynta nya teorier och begrepp?). Samtidigt undrar jag om vi inte […][...]

Det var egentligen inte Miira jag hade tänkt skriva om idag. Så såg jag SVT:s Idévärlden i söndags, där Dick Harrison bekymrade sig över bildningens förfall, och Miira liksom bara propsade på att få komma till tals. För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll […][...]

Hon är sjutton år och sitter uppflugen på sin favoritsten utanför byn när en stilig, främmande man kör förbi. Han frågar efter hennes namn och hon ger honom det, fast hon vet att hon inte borde. ”Emine”, svarar hon. Därmed beseglas hennes öde. Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. […][...]