Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Jag är ingen Denise Rudberg-läsare. Hennes ”Elegant Crime” lockar mig inte alls. Med andra världskrigsförlagda serien Kontrahenterna gjorde jag ett halvhjärtat försök, men kom aldrig in i det. Ändå kan jag inte låta bli att plocka upp Dancing Queen när den passerar mig i lånedisken. Jag är svag för 1970-talet, och det här ska vara […][...]

Vanligen ställs man till svars för sådant man gjort, inte för sådant man inte gjort. Det finns såklart undantag, där underlåtenhet är nog så graverande, men också en annan typ av gråzoner: de där man bryter mot normerna. Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. […][...]

Sedan en spådom 1965 förutsade att den då 17-åriga Frances Adams skulle bli mördad har hon varit besatt av att lösa mordet på sig själv. Man kan väl säga att hon på detta sätt gått sin omgivning ganska mycket på nerverna under de senaste sextio åren. Ingen har tagit hennes oro på allvar. Förrän nu. […][...]

Det ska kanske sägas först som sist: jag är inget vidare på att följa beskrivningar. Jag tittar gärna i stick- och virkböcker och bildgooglar grejer, men sen gör jag lite efter eget huvud. Och förmåga, såklart. Lite döljer det sig väl en okunskap där. Eller mest egensinne – jag har faktiskt svårt att avgöra. För […][...]

När Sankofa kommer vandrande till en ny by vet invånarna vad de ska göra. Ingen tar frivilligt kontakt med henne, men de hon tar kontakt med ger henne genast allt hon vill ha. God mat. Nya kläder. Sankofa är bara fjorton år, och ser yngre ut, men ryktet föregår henne. Flickan som kommer vandrande, följd […][...]

Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]

En sommarkväll 1971 intar 700 fjollor Kungsholmen när Club Etoile inviger sina nya lokaler på Scheelegatan. För en kväll äger denna trakasserade och marginaliserade grupp världen. Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, […][...]

Det är nyårsnatt och de första skälvande timmarna av 1896 när sömmerskan Hildur ger sig ut på den mörka innergården för att använda latrinen. Hon hoppas att den kalla vinterluften ska få henne att vakna till så att hon orkar sitta uppe och sy ytterligare någon timme – i den trånga enrummaren är det svårt […][...]

Jag var inte helsåld på Linda Ståhls debut, och hade nog inte tänkt läsa fler av hennes deckare. Det är såklart intressant med en ickebinär kriminalpolis i huvudrollen, men i övrigt föll jag varken för intrigen eller miljön. Rika Höllviken kändes som en femtielfte välbärgad deckarmiljö, och parallellhistorien, som fick sin förklaring först allra sist, […][...]