När jag tar tag i att läsa Ann Cleeves deckare om polisinspektör Vera Stanhope – efter att ha följt henne på tv i åratal – så har jag redan läst de hittills tre böckerna i serien om Matthew Venn i norra Devon. Det gör att jag nog förväntar mig en viss form, en ganska snabb […][...]

Vid kusten i Northumberland i norra England ligger Holy Island, eller Lindisfarne. För oss nordbor är platsen förmodligen mest känd för att det första kända vikingaanfallet skedde där år 793. Det brukar räknas som starten på vikingatiden. Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en […][...]

När jag påbörjar Susanne Bolls fjärde bok om psykologen och deckarhjältinnan Vera Lilja så är det också den fjärde jag öppnar utan att egentligen gilla dem. Det finns en väldigt enkel förklaring till att jag ändå läser dem: de utspelar sig, åtminstone delvis, i Motala, en stad som med allt sitt vackra vatten har en […][...]

Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Jag är ingen Denise Rudberg-läsare. Hennes ”Elegant Crime” lockar mig inte alls. Med andra världskrigsförlagda serien Kontrahenterna gjorde jag ett halvhjärtat försök, men kom aldrig in i det. Ändå kan jag inte låta bli att plocka upp Dancing Queen när den passerar mig i lånedisken. Jag är svag för 1970-talet, och det här ska vara […][...]

Vanligen ställs man till svars för sådant man gjort, inte för sådant man inte gjort. Det finns såklart undantag, där underlåtenhet är nog så graverande, men också en annan typ av gråzoner: de där man bryter mot normerna. Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. […][...]

Sedan en spådom 1965 förutsade att den då 17-åriga Frances Adams skulle bli mördad har hon varit besatt av att lösa mordet på sig själv. Man kan väl säga att hon på detta sätt gått sin omgivning ganska mycket på nerverna under de senaste sextio åren. Ingen har tagit hennes oro på allvar. Förrän nu. […][...]

Det ska kanske sägas först som sist: jag är inget vidare på att följa beskrivningar. Jag tittar gärna i stick- och virkböcker och bildgooglar grejer, men sen gör jag lite efter eget huvud. Och förmåga, såklart. Lite döljer det sig väl en okunskap där. Eller mest egensinne – jag har faktiskt svårt att avgöra. För […][...]

När Sankofa kommer vandrande till en ny by vet invånarna vad de ska göra. Ingen tar frivilligt kontakt med henne, men de hon tar kontakt med ger henne genast allt hon vill ha. God mat. Nya kläder. Sankofa är bara fjorton år, och ser yngre ut, men ryktet föregår henne. Flickan som kommer vandrande, följd […][...]

Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]