Vad får en människa att förtrycka, misshandla och slutligen mörda sitt barn? Hur resonerar man? Och hur lever man med det efteråt? De frågorna ligger till grund för socionomen Emre Güngörs och journalisten Nima Dervishs bok om hedersmord, Varför mördar man sin dotter? I centrum för skildringen står morden på tre unga kvinnor, Fadime Sahindal, […][...]

Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

Näst Nya testamentet är förmodligen Charles Dickens En julsaga – eller som den lite ovant men fullt korrekt fått heta i den här översättningen, En julsång på prosa – världens mest kända och älskade julberättelse. Sedan den först publicerades 1843 har A Christmas Carol in Prose. Being a Ghost Story of Christmas tryckts om, tolkats, […][...]

Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt. Och så läser jag den igen. Nu faller plötsligt […][...]

”Myllrande” är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren. Boken i sig själv skildrar […][...]

Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet Strindberg förlade Fröken […][...]

Få socialister har väl funnit sig så väl till rätta i de borgerliga salongerna som George Bernard Shaw. Inga sociala klasser går fria från hans kärleksfulla karikerande – och det är väl inte heller vem som helst som gör charmerande komedi av fonetik, samhällskritik och språksociologi. I Nobelpristagarens tveklöst mest kända pjäs – inte minst […][...]

På vår gata har undertiteln ”Syndare och sanningssägare i min fars domstol”. Denna domstol, den judiska Beth Din, Rabbinens domstol, leds i det fattiga kvarteret i Warszawa där familjen Singer bor i början av 1900-talet av just Isaac Singers far, rabbinen. Det innebär att människor i området som vill ha juridisk och religiös hjälp – […][...]

Det är ju alltid roligt gjort av en författare att ge ut en berättelse med titeln Världens bästa historia. Så underbart pretentiöst och på tvärs med världens alla jantelagar. Nu är det emellertid inte Kiplings lilla berättelse – ja, det tar ju emot att kalla den roman, även om novellen här råkar vara utgiven mellan […][...]

När jag tänker på den irländske diktaren och Nobelpristagaren Seamus Heaney så tänker jag ofelbart på potatis. Potatis må föra en vanligen ganska undanskymd tillvaro i litteraturhistorien – fast nog var det Tegnér som myntade uttrycket ”freden, vaccinet och potäterna”? – men potatis förkroppsligar på något sätt Heaneys alldeles egna poetiska blick, hans sinne för […][...]