Av de pjäser av kvinnliga dramatiker som de senaste åren getts ut av Rosenlarv förlag i samarbete med diverse teatrar – fina, pastellfärgade utgåvor med hjälpsamma efterord och litteraturlistor – är Stina Aronsons Syskonbädd otvivelaktigt den som mest sticker ut. Projekten att återupptäcka kvinnliga dramatiker har fokuserat mest på det moderna genombrottet och förra sekelskiftet. […][...]

Det är inte så lite i Alfhild Agrells pjäs Räddad som för tankarna till Henrik Ibsens Ett dockhem som kommit några år tidigare. Om man läser den som ett svar på dockhemmet – ett av många i en tid när äktenskap och könsroller debatterades flitigt – så är den ovillkorligen ett ”Nejdu, Ibsen. Det är […][...]

På 1700-talet skrev man fortfarande naturvetenskapliga avhandlingar om vampyrer, om ”verkliga fall” där någon stackars sate, företrädesvis på den östeuropeiska landsbygden, fick skulden för oförklarliga dödsfall eller andra störningar. Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända […][...]

Svensk Bokhandel sammanfattar varje månad försäljningen i svenska bokhandlar. Så här ser den ut för mars. I de fall vi har recenserat böckerna, eller andra böcker av samma författare, finns dessa länkade. Skönlitteratur 1. Postcard Killers – Marklund & Patterson, Piratförlaget 2. Den förlorade symbolen – Dan Brown, Bonniers 3. Hundraåringen som klev ut genom […][...]

- Är det inte underbart med alla dofter här från hela världen, alla nya kryddor som piggar upp den urtrista svenska matkulturen, trallar en reporter ute för att dokumentera mångfalden i Lottas bostadsområde, miljonprojektsförorten Stensby. - Jag gillar inte matos, svarar Lotta oförstående. Reporterns exotiska förort är ju hennes hem, hennes vardag. Där matos är […][...]

Jag hade ingen särskilt levande relation till Elmer Diktonius och Edith Södergran. Till enstaka dikter, absolut, men inte till poeterna som personer. Jag tycker ofta att författare i alldeles för stor utsträckning blandar sig i, eller blandas in i, hur deras texter läses. Så möter jag de båda finlandsvenska poeterna en vårdag i Magnus Nilssons […][...]

Dora är inte som alla andra. Dora är faktiskt inte så mycket alls. Ganska bortmedicinerad. Nu är läkaren ny och mamman skulle vilja veta vem Dora är. Sist jag hade min dotter, var hon ett barn. Nu är hon nästan vuxen. Jag såg hennes kropp förändras. Jag skulle vilja se hur förändrat hennes inre är. […][...]

Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

Var är alla? utspelar sig i en riktig jävla håla. Alla vet allt om alla och antingen hänger man på vägkrogen eller på pizzerian. Tessan jobbar på vägkrogen. Benne hänger framför teven för att kolla någon match. David och Alex kommer dit och super med Tessan. De är någonstans i övre tonåren. Alex är ledaren, […][...]

Jag antar att de flesta generationer skymtar något romantiskt hos tiden strax innan de föddes. Det man inte har erfarenhet av står en fritt att fantisera om. Själv föddes jag 1980 och tycks aldrig upphöra att fascineras av 70-talet. Det idealistiska 1970-talet. Exotiskt! Inget var väl mer tabu under tiden jag växte upp än att […][...]