Vi ger bort en tjänst och någon måste ge en tjänst tillbaka. Vi bjuder på fika och någon måste bjuda igen. Någon säger tack så mycket, men tänker hur ska jag kunna ge tillbaks. Uppenbart finns outtalade regler här. Det går att göra fel. Man kan göra bort sig. Att ge är att ta något. […][...]

Att säga att Petter Lindgren har gjort det enkelt för sig är att göra det väl enkelt för sig själv. Man har helt enkelt missat själva grejen. Men visst är det lätt hänt. Dikterna kan liknas vid ett kollage, ihopsatt av några kvarlämnade brev, diverse anteckningar, böcker och uppslagsverk från Lindgrens döde morfar (som led […][...]

Jag vet inte riktigt varför jag hade så höga förväntningar på Tore Renbergs andra roman på svenska. Men jag lämnar Mannen som älskade Yngve smått besviken och förundrad. Boken handlar om Jarle Krepp som återberättar vad som hände under hans sturm und drang-år som gymnasist i Stavanger i början av 90-talet. Han var skilsmässounge som […][...]

Vad de svenska punkarna hade gemensamt var sina förebilder och motståndare. Inspiratörerna var självklara band som Sex Pistols, Clash, Patti Smith, New York Dolls, Velvet Underground och Siouxsie and the Banshees. Motståndarna var samhället (som hatade ungdomar med egen vilja), svenssonlivet, framtiden, rådande musikrörelse och raggarna. Det råder också en rörande enighet att nostalgi knappast […][...]

Vad kännetecknar en outsider och hur blir man en? Går det att förklara på ett enkelt sätt? Det krävs generaliseringar: 1) man ger sig själv en medveten outsiderroll som ett motstånd mot en omgivningen som man inte vill tillhöra 2) omgivningen skapar outsidern eftersom denne inte passar in i givna normer, beteendemönster eller konventioner 3) […][...]

Den här gången undersöker Alain de Botton begreppet statusstess. Boken vill ge tröst åt alla som är drabbade och rädda om sin status. För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar […][...]

Om hon som inte kan sluta käka ostbågar och ser sin mamma skriva ett brev om att dottern fortfarande är alldeles för fet. Om hon som känner svärfar styvna och slakna när hon sitter i hans knä bara för att hon tror att hon måste. Om hon som hör bilarna tuta när hon springer i […][...]

I novellen ”Spermadrickarna” väcks två mäns bröstavund när en kvinna måste amma sin bebis i samma tågkupé. De dras till henne som elefanter till ett vattenhål. Samtidigt är det något skamligt, djupt privat och komiskt över situationen. Vi ammar, säger hon när konduktören kommer. Det är något märkligt med Pia Juuls korta noveller. Känslan infinner […][...]

Här är den äntligen. Debutromanen som så många har väntat på. Ett stort och viktigt svenskt författarskap börjar här. Som en brandfackla i det svenska kulturklimatets allt för bekväma bäddsoffor får den alla att studsa. Inget kommer bli sig likt. Som den behövs! Den kommer påverka och debatteras årtionden framöver. Synd bara att den kom […][...]

Att vara med i en läsecirkel eller gå en skrivkurs kan idag nästan liknas vid folkrörelser kring litteratur. Kanske att jämföra med att sjunga i kör, spela fotboll eller rida. Det har Hägg förstått. Förmodligen är det därför han nu har uppdaterat sin författarskola från 1993 och kallar den för ny. En sådan chans vill […][...]