Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.

Similar Posts:

• En skön rökpaus på räls
• ”Så närvarande och så främmande”
• Det handlar bara om oss
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Om konsten att inte skriva reselitteratur

Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den?

När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i Watts, till den dag han skrev in sig själv på Bellevue Hospitals psykavdelning i slutet av 50-talet. Hans egen historia om sig själv gör ett smått förvirrat intryck och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. En djupt respekterad musiker och kompositör vars musik förföljt mig många år nu, men en skrytsamt usel och självdestruktiv människa. Sånt kräver försiktighet. Jag söker mig till bibliotekets källarvalv.

Magnus Hedlund på DN (81-12-03) fokuserade mest på det berättartekniska i sin minimalistiska (vad annars!) recension. Mingus skriver utifrån tre olika jag: en passiv betraktare, en aggressiv konfliktsökare och en godtrogen och lättlurad svart musiker. Identitetsproblem och en gardering för att kunna spåna, tyckte Hedlund, som också fann dialogen ansträngd, och i stort sett hela boken en soppa av sexliv och koppleri, kryddad med snuttifierade resonemang om yoga och rasfrågor. Han godkände översättningen men föreslog en annan titel: ”Under den utslagne”.

Den enda läsning som Caj Lundgren på SvD (81-12-07) kunde rekommendera var som socialreportage. Några litterära kvaliteter hittade han inte och all dialog fann han tondöv. Därtill reagerade han på den ”machismo” och ”svårsmälta kvinnoförakt” som Mingus ger uttryck för, det handlar mest om hans ”sexuella aptit och fömåga, om trassliga äktenskapsförhållanden och nervproblem, och ett liv bland horor och hallickar i fyrtio- och femtiotalets USA”. Den tunga samhällskritiken och hur Amerika tog hand om sina svarta musiker, fann Lundgren inbyggd i Mingus själva livsföring och aldrig uttalad på annat sätt.

Den kanske mest engagerade recensionen skrevs i mina ögon Sigrid Combüchen i Expressen (81-11-01) under rubriken ”Den offentlige förföraren”. Även hon känner förvirring inför vad hon kallar Mingus kallhamrade Don Juankatalog ”där ständigt utbytbara kvinnor ständigt kvider av oro över att spricka som för trånga handskar när den store Mingus kommer” … Men budskapet är viktigare för henne. Någon negativ kritik syns knappt. Hon söker istället orsakerna bakom Mingus val att skriva sin biografi på detta råa och egensinniga sätt. För henne är musikern Mingus högst närvarande och hon jämför hans förförarkonster med Liszts, Paganinis och Chopins. Med all rätt tar hon ett musik- och kulturhistoriskt grepp om boken. Svart amerikansk jazz var ”natur”, och blev ”kultur” och betraktades som intellektuell först när den kom i kontakt med Europa under 50- och 60-talet. Och just därför låter Mingus sina ”konstnärliga drifter” vara utelämnade till förmån för andra eggelser och instinkter, enligt Combüchen. Vad kunde han göra? Hans vrede mot det vita amerikanska samhället blev här så att säga självuppfyllande. Hon kom att tänka på romarrikets nedgång och den erotiska pekoralen kunde omöjligt vara annat än rå och motbjudande. Den speglade hela Mingus situation.

Jag köper alla tres resonemang. Men idag vet vi mer. Forskningen har gått framåt. Manuset till Beneath the Underdog lär ha varit långt över 1000 sidor. Stora delar skriven i ett slags kreativt rus av medvetandeströmmar, med inspiration från Kerouac och Ginsberg och hela den tidsandan, där ett fritt förhållande till ett biografiskt stoff skulle ligga till grund för det konstnärliga.

Det finns också uppgifter som påstår att hela boken skulle vara en fantasiprodukt, att ingen av de inblandade känner igen sig och att väldigt många händer har petat i texten, flickvänner och gud vet vilka, tillkommen i ett slags workshop över många års tid. Hur som helst med den saken, men det var medvetet från Mingus själv att skapa en myt kring sin egen person. Han ville chockera och på så sätt nå en kommersiell framgång med boken och få jazzmusiker finns det väl så många historier och anekdoter kring. På den punkten lyckades han. Galningen som periodvis led av depressioner och som kunde hamna i slagsmål med sin publik eller sparka musiker direkt från scenen, som själv fick sparken av självaste Duke Ellington, som hånade den vite mannen för att denne inte kunde tillfredställa sina kvinnor och som försökte knulla sig själv till döds med 23 mexikanskor … Verkliga personer lär vara utbytta eller har andra namn och det går inte att veta vilka faktauppgifter som är sanna.

Vilken bild av dig vill du att världen skall få se?

Vad bryr jag mig om vad världen får se, jag försöker bara få reda på hur jag skall känna inför mig själv. Jag kan inte ändra det faktum att allesammans är emot mig – att de inte vill att jag skall få någon framgång.

Boken placerar sig i en tradition av svarta amerikanska musiker som skriver sina liv, en vittnesgenre, där också Billie Holiday och Miles Davis självbiografier befinner sig.

Det är i allt detta, sammantaget, och tillsammans med den högst levande musiken, som man måste förstå den här boken. För sig själv står den mycket ostadigt och faller lätt pladask med en lättnadens suck hos mig som läsare. Om medförfattaren Nel Kings makt över slutprodukten förbättrat eller försämrat resultatet vet jag förstås inte, men bristerna är tveklöst den växlande dialogens otydlighet och förtjänsterna hela bokens idé och gestaltande av ett temperament. Dock är det på sin plats med en nyöversättning för att bättre fånga 40- och 50-talets gatu- och musikerslang, och ett förtydligande förord är mer än välkommet för att fånga just sammanhanget. Men det snygga omslaget får gärna vara kvar.

Charles Mingus dog 1979 i Mexico av en hjärtattack och hans aska spreds i Ganges efter egen önskan.

Similar Posts:

• Play it again
• TheFastestManAlive
• Rumphugget och brist på doft
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd

Lux Aeterna slår ner på pulpeten från den förvirrade och saggiga saggigheten och upp krälar ett liv som fått en kraftig smegma medelst trubbigt föremål mot glansen (Instrumentbrädan). Kanske levererar Martin Tistedt årets dummaste diva här. Men också den smetigaste. Den som klarar sig i det naturliga urvalet. Det handlar inte om mängd gener, det handlar om hur välsmort dessa återanvänds för att leva.

Men även jag irrar i sär mig på robotgenrer när jag kryssar mellan deras rader. Duh duh duh duh duh duh duh duduh. Genre. Robotgenre. Genre. Robotgenre. Blir stum. Blir dum i hyacinten. Men väl lurad eller hög, fritt utan motstånd, maler den bara ner mig. Precis som alla andra idealgestalter. Upprepning efter upprepning. Till slut står jag där och försöker se frän ut i en ny genrerock (jag misslyckas, men jag ler åtminstone stumt).

Det är en skön konst att göra dumt smart. Att strippa allt så hårt från byggstenar att det knappt finns något kvar och ändå relevant. Eller rättare sagt, skita i om det är relevant eller ej. För att det blir bättre då. Ett steg till. Framåt. Trots att det är bakåt. Ge upp för att kunna nå upp. Lux Aeterna är just en humoristisk robot.

Det är märkligt vad den till synes enkla ytan som skapats öppnar för torkningar. Fredrik Belfrage torkar den som en hylla för champangeförfriskningar (och gillar det), Jan Björklund torkar kopplingar till sin ännu bonnigare ungdom och ännu fler hittar anledningar till att torka den för att skänkla sina käringknutar. Själv hör jag en diva som utgår från det omärkliga, som inte låter något övermärkligt torka mänskligheten där det behövs: utan bara utgår.

Det enda jag vet säkert är att något har utsmyckats när jag vaknar med tungt huvud på söndagsmorgonen och allt mina tankar vill göra är att studsa i takt till en vocoder-röst som sjunger ”We shall over come” och bara känns helt OK.

Similar Posts:

• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Kärleken där man inte kan andas eller se längre
• Debutartad debut 2001
• Håglösheten
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”

Thörn skiftar under en halvtimme identitet och är bland annat Alexandre Kojéve, Ulrike Meinhof, Leon Larsson, Ahmed Agiza och Pär Thörn. Detta mentala arbete kombineras med overheadapparat, cd-spelare och radio.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Intressant men ojämnt
• Diskriminering och motstånd ovan regnbågen
• Rysslands baksida
• Någon annans tur att vara rädd?

Den indiska författaren Anita Nair låter oss följa med på en resa med sex kvinnor i övre medelåldern som råkar hamna i samma sovkupé. Tåget går från Bangalore till Kanyakumari på Indiens sydspets. I denna intima miljö avlöser deras egna berättelser om sina liv varandra. De har alla hittat sin roll som kvinna i brahminghettot, som en av dem uttrycker det; brahmin är den högsta kasten i Indien. Deras situation är omodern i våra västerländska ögon och förhoppningsvis inte heller förenlig med yngre generationers visioner om ett jämställt samhälle i Indien.

Det är huvudpersonen Akhila som får kvinnorna att prata. Hon behöver spegla sig i dem för att lära känna sig själv. Det blir en bildningsresa för Akhila. Hon vill återfå rätten till sitt liv: äga sitt namn, sin kropp och sin sexualitet. Det är svårt att leva med allas blickar och tissel-och-tassel som ogift, barnlös och dryga 40. Hon vill inte längre bära andras drömmar och förväntningar på sina axlar. I sin önskan att få förverkliga sig själv flyr hon en dag sin vardag och sätter sig för första gången i sitt liv på ett tåg som ska ta henne bort. Hon lämnar perrongen i en förtvivlans blues för att få stå rakryggad.

Männen står i bakgrunden, som hot och löfte, som uppbärare av traditionen och som fädernas arvtagare. De är passiva, allt går deras väg utan insats. För vad är väl en kvinna värd i deras ögon som inte sköter hemmet, föder barn och tillfredställer den de blivit bortgifta med?

Men det här är en roman om kvinnor. Den enes historia kan vara komiskt burlesk, medan den andres vackert melankolisk och sorglig. Akhila utvecklas, jämför och får självförtroende. Kan hon kanske till och med bli en förförare? Men att det här skulle vara feministisk litteratur håller inte Anita Nair själv med om, enligt en intervju i The Hinsu. Det är en allt för grov generalisering. Hennes roman problematiserar större ämnen än så. Här finns både hämndmotiv och försoning, förnedring och frigörelse. Ytterst handlar det om hur man blir lycklig, om konsten att leva ensam och inte för någon annan? Att bli en erövrare.

Det är via dofterna, smakerna och färgerna i tygerna som Nair får oss att uppleva södra Indien. Oöversättliga ord, oftast på maträtter och klädesplagg, har Thomas Rudvald låtit få stå kvar med en förklarande ordlista på slutet. Det ökar trovärdigheten och känslan av att vara på plats. På så sätt är det här en hyllning till kulturen, de fria tankarna och det äkta indiska. Det blir samtidigt en lovsång till ett framtida Indien som det är självklart och lätt för oss i vårt sekulariserade och i jämförelse jämställda västerland att välkomna. Kanske allt för lätt?

Har du tålamod att lyssna till dessa kvinnors detaljrika och symbolrika berättelser får du din belöning.

Similar Posts:

• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Kulregn över Himalaya
• En mörk ruttnande sörja
• Romantiserat Indien
• Sharp cuts

Kalifornien – min historia är en problematisering av myten om Kalifornien och den livsstil som den krävt och fortfarande kräver av sina medborgare. Eller om man hellre vill, en idéhistorisk exposé öven den amerikanska drömmen, materialiserad från 1700-talet fram till idag. Den soliga delstatens många ansikten belyses. Och Didions skugga faller över allt som inte passar in i myten om delstaten där alla kommer lyckas om bara turen står dem bi. Rädsla, rotlöshet och dubbelmoral heter den uteblivna turens beska baksmälla. De många sinnessjukhusens tvångsintagningar och växande fängelser, minskade anslag till skolor, äganderättens egoistiska ansvarslöshet (inget är heligt, även kyrkogårdar går att sälja), den totala individualismens hänsynslöshet, förnekelsen av de otaliga federala satsningarna som landet har gjort i delstatens infrastruktur, småstadsidyllens konjunkturkänsliga och kosmetiska lycka som vapenindustrin helt och hållet har skapat, en losergeneration vars barn hamnar i ungdomsgäng som helst vill sitta i tevesofforna och skryta om sina våldtäkter på det egna samhället och en omedveten blindhet för att samhällsklasser överhuvudtaget existerar.

Men en gedigen journalistisk research blottlägger Didion allt detta på ett stitlistisk säkert sätt. Hennes ämne finns förvisso att ta del av i många andra böcker, på svenska kan Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara (2004) nämnas. Men en sak har Didion som få andra: det personliga tilltalet, uppriktigheten och förmågan att få sina läsare att både känna och uppleva det skrivna. Att bara tala till läsarnas förnuft räcker aldrig för Didion.

Tydligast blir det när de privata minnena kopplas på, som när flickan Didion fick lära sig att en äkta kalifornier alltid dödar alla skallerormar när de dyker upp (hon har ormfobi); eller när hon i åttonde klass höll ett tal under rubriken ”Vårt kaliforniska arv” och först nu upptäcker var hon lärt sig alla de klyschor som hon nu dissekerar; eller när hon som vuxen återkommer med sin adopterade dotter Quintana och plötsligt inser att dottern inte har några biologiska band med delstaten. Det är ett professionellt men samtidigt komplicerat förhållande med sin hembygd och barndom som Didion visar, inifrån, för det är ju samtidigt hennes arv som har närt hela hennes karriär. Hon själv är bokens hela sammanhang. (Vem kommer förresten skriva samma bok om Sverige och var kommer den utspela sig?)

Jag föddes i Sacramento och har i större delen av mitt liv bott i Kalifornien. Jag lärde mig simma i Sacramentofloden och i Americanfloden ovanför dammarna. Jag lärde mig köra bil på skyddsvallarna ovanför och nedanför Sactramentofloden. Trots det har Kalifornien på något sätt förblivit ogenomträngligt för mig, en tröttande gåta, liksom för många andra av oss som kommer därifrån.

När hennes man den 30 december 2003 plötsligt lämnade henne och dottern följde i hans spår 2005, den totala tragedin för Didion, resulterade det så småningom i hennes nästa och senaste bok The Year of Magical Thinking (på svenska i höst).

Similar Posts:

• Inspirerande är en underdrift
• En stark ström av sorg
• I subjektivitetens herravälde
• Det politiska spelet
• Tänk pa döden

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.

Similar Posts:

• Lysande om mörk historia
• Ordet Europa betyder mörker
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Den frivilliga läsakten
• Vår export av det civiliserande våldet

Det handlar om svenssontjejen Vendela som gör allt för att förverkliga idén om sig själv som känd dokumentärfilmare. Hon är karriärsugen, vill vara duktig. När hon väl fått ihop pengar till sitt första egna projekt kan inget gå fel. Filmen är i stort sett klar redan innan hon gjort den. Idén är att skildra en ung människa positiva syn på sin vardag i det forna Sovjetunionen. Hon kommer i kontakt med Nadja som bor i en förort med sin sjuka mormor som hon måste försörja. På helger och kvällar, när hon inte går i skolan, diskar hon på den lokala syltan. Hon lever ett kämpigt liv. Det finns inte många vägar därifrån. Drömmen om att bli självständig är avlägsen. Det mesta överskuggas av förfall, droger och kriminalitet. Självklart nappar hon på att få sin vardag filmad några veckor bara för att åtminstone någon gång få se sig själv som någon annan än den hon är. Men kanske kommer hon ångra sig? Vi får växelvis följa henne och Vendela.

Under resans gång upprepar Vendela dokumentärfilmarens mantra som hon lärt sig i skolan: lyssna, se och analysera. Aldrig prata, blunda eller acceptera. Filmen måste få gå sin egen väg. Ändå får hon allt svårare att hålla sig till dessa regler. Tålamodet tryter. Det är ju hennes film. Den måste bli som hon har tänkt sig. Tillslut blir hon irriterad och irrationell när hon inser att filmen kan bli ett misslyckande. Hennes egna värderingar och liv tar successivt över.

På så sätt handlar Skärvor av himlen om den oerfarne konstnären kontra verkligheten. Hon vill inte se de uppenbara problem som finns i den miljö hon befinner sig i, en gränslös hopplöshet där drömmarna endast kan förverkligas genom att resa mot väster. Det är inte det facit som Vendela har tänkt sig. Hon tvingas prata, lägga sig i och regissera. I själva verket blundar hon för den dokumentär som finns där, mellan tagningarna.

Maria Fagerberg skildrar det här bra, inledningsvis lär man känna Vendela som en ung wannabe som tror sig kunna erövra världen genom kameralinsen. Vi får möta en förort i öst. Det är på många sätt intressant, men också problematiskt, för det saknas nerv när berättelsen väl ska ta fart. Vändpunkterna är få och ibland omotiverade. Vendelas moraliska dilemman fördjupas inte. Många scener dras två gånger men ur olika perspektiv, det kan i sig ge driv till handlingen, men det gör också att tonen riskerar att bli sentimental, vilket den också blir. I mina ögon är därför den här berättelsen allt för tunn för att räcka till en hel roman. Maria Fagerbergs två tidigare böcker är både kortare, intensivare och mer stilsäkra. De lämnade mig allt annat än oberörd.

Similar Posts:

• Hemland under förändring
• Kom älvor
• Ungdomsskildring som skaver och berör
• Sätt på mig eller se mig åtminstone
• Att följa tecken och betrakta alla man möter som en läromästare

Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken för knarksmuggling. Båda föräldrarna, bygdens kända frimicklare, är sedan länge döda och brodern ska precis begravas efter att ha hittats avgasförgiftad i sin bil på gården. De hann aldrig träffas efter fängelset. Många frågor är obesvarade. Dans förlorarstämpel blir lika svår att tvätta som en tatuering och han anstränger sig inte mer än att leva upp till allas förväntningar på honom. När sedan granngubben hittas brutalt misshandlad riktas allas misstankar åt ett håll.

Men handlingens yttre ram till trots handlar det här om längtan efter att få och ge kärlek och att förlikas med sin barndom. Kort och gott om att återvända hem, ställa sig rakryggad upp, se nyktert på sig själv och sin situation, skrota det gamla rostiga för något nytt. Men att ta till flykten är inte förenligt med den här typen av glesbygdsrealism. Det är nämligen vad Henriksen ansluter sig till och det har sina stående inslag: överklassen är de onda medan de som kämpar och har rent mjöl i påsen blir offer för blickar och förtal; kvinnorna är passiva och representerar kåthet, moderskap och trygghet.

Men för den skull är det orättvist att förkasta Snö ska falla över snö som fallit. Henriksen skriver med stor inlevelse och har ett vackert och målande språk. Det finns många scener som sätter sig på näthinnan. Exempelvis den inledande brutala grisslakten och det oförglömliga julfirandet på järnvägshotellet i Charlottenberg med den benlöse farbrodern, huvudpersonens nödvändiga resonör och bollplank. Jag gillar också att översättaren Lotta Eklund har kvar norskan i dialogen för de flesta utom huvudpersonen. Det skapar lokalfärg och trovärdighet hos karaktärerna.

Men precis som Dan Kaspersen har levt ett ryckigt liv och bara har fragmentariska barndomsminnen utan synbar helhet eller mening, varierar bokens tempo. Det är många och långa tillbakablickar, varvat med slagsmål och amazonfärder genom snön. Och handlingen förs allt för många gånger framåt av oväntade besök på gården eller avbrytande telefonsamtal.

I sitt hemland har Levi Henriksens stil kallats för just norsk bygderealism och han anses av andra tillhöra en ny generation antiurbanistiska författare. Här hemma tänker jag på Robert Kangas senaste Den förbannade turen (liknande tematik i samma skogar men på andra sida gränsen) och framför allt Åke Edwardsons båda böcker Genomresa och Jukebox förlagda till Småland.

I mars kommer den i pocket. I Norge fick den pris som årets bästa roman 2004 av de norska bokhandlarna, vilket jag gissar betyder att den har sålt bra och är en publiktillvänd bladvändare. Inte illa.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• Hem till gården
• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Småländsk Hemingway
• Den tjärdoftande kyrkan

Med undertiteln ”hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika” blir titeln lika konkret mot sitt innehåll som exempelvis Hans Alfredsons En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården eller Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda. De är vad de heter. Samtidigt är Främling på tåg en indirekt fortsättning på hennes förra reseskildring På tunn is (2004). Paradoxalt nog, för vad har en båtresa till sydpolen gemensamt med en tågluffning runt Amerika?

Som reseskildrare är Diski inkännande och har en märklig förmåga att få folk att öppna sig: det ena livsödet märkligare än det andra. Bland annat tre ”grönsakssubstituttroende” kvinnor på väg mot en feelgoodkonferens, en professionell lyxkryssarkavaljer och en mängd romantiska cowboys som i sin stil speglar det land som vi så ofta sett på film.

Kanske har det med det amerikanska lynnet att göra? Åker inte medelsvenssonamerikanen tåg? Eller så är rökkupén helt enkelt inte representativ för mänskligheten längre, när den globala häxjakten på rökare pågår för fullt. Är det därför som Diski jämför den gemenskap som tågresenärer har med att sitta på mentalsjukhus? De flesta samtal slutar i ett tyst samförstånd. Det är möten med förlorarna i spelet om den amerikanska drömmen som Diski möter.

Men till slut står hon inte ut. Hon finner ingen njutning och slutar att söka kontakt med andra. Hon råkar bara vara berusad i själva resandet, att transporteras är i sig det enda meningsfulla, att sitta i utsiktsvagnen och se prärien långsamt svepa förbi eller njuta av dunket i sovkupén. Utan alla rökförbud hade det här blivit en helt annan historia.

Därför är Främling på tåg helt udda, skriven av en ofrivillig resenär som helst av allt bara vill bli lämnad ifred och ägna sig åt sin tobak. Enligt Diski kan en cigarett förhöja alla tänkbara upplevelser, det har hon många tankar om.

Att röka en cigarett är en njutningsfull ritual som kräver tid /…/ och skänker störst tillfredsställelse när den röks i meditativ ensamhet eller som en buffert när man känner sig försvarslös mot omgivningen. /…/ Den starkt begränsade belåtenhet som uppstår när man tillfredställer det fysiska behovet av nikotin hamnar ganska långt ner på listan över rökningens önskvärda effekter.

Hon reser alltså inte till Amerika bara för att hitta den amerikanska folksjälen eller ta tempen på världens mäktigaste nation: det är en biprodukt. Hon är på flykt från sitt vuxna jag och alla tankar som hon inte hinner tänka hemma i England: sin egen historia och barndom. Att resa är att snabbspola sitt eget liv, att vara bortkopplad som i en fristad, enligt Diski.

Som läsare får jag komma henne mycket nära och jag gillar att vistas i hennes traumatiska och samtidigt livsbejakande dekadens. Hon är minst sagt självutlämnande och om boken ska klassificeras som reseskildring eller självbiografi är en smaksak. Den gamla sanningen att det inte går inte att resa ifrån sig själv får nytt liv. Stilen uppfann Diski redan i På tunn is och där är den i mina ögon mer framgångsrik i bemärkelsen att den resan har fler bottnar. Och visst hade den här resan kunnat vara hundra sidor kortare utan att för den skull tappa i kvalitet.

Similar Posts:

• Den frivilliga läsakten
• ”Så närvarande och så främmande”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Myten om resan
• Svenskt popvidunder