Recension

: Ett år av magiskt tänkande
Ett år av magiskt tänkande Joan Didion
2006
Atlas
7/10

En stark ström av sorg

Utgiven 2006
ISBN 9173892130
Sidor 254
Orginaltitel The Year of Magical Thinking
Översättare Ulla Danielsson

Om författaren

Joan Didion föddes 1934 och växte upp i Sacramento, Kalifornien. Hon är till yrket författare, journalist, dramatiker och essäist, numera bosatt i New York. Översatt till svenska finns bland annat romanerna Lagt kort (1971) och Bönbok för en vän (1978), liksom Ett år av magiskt tänkande (2006), Kalifornien: min historia (2006) och Att lära sig själv att leva (2008).

Sök efter boken

Sorg är ju jävligt tungt. Till exempel skriver C. S. Lewis, apropå sorgen efter sin döda fru, att "så många impulser som har blivit till en vana nu omintetgörs. H. var föremål för den ena tanken efter den andra, den ena känslan efter den andra … nu är föremålet för dem borta. Jag fortsätter av gammal vana att lägga pilen mot bågsträngen, sedan minns jag och tvingas lägga ifrån mig bågen." Det är en träffande beskrivning av hur den sörjande om och om igen blir påmind. Freud skriver att trots att sorgen "för med sig allvarliga avvikelser från ett normalt förhållningssätt till livet" ska den inte betraktas som ämne för läkarvård, tvärtom vore det "meningslöst eller till och med skadligt att störa den". Som tillstånd är sorgen alltså en särart, den är inte sjuklig men ändå gravt handikappande. En annan vinkel hittar man i Emily Posts etikettbok från 1922, där man anvisas att i ett soligt rum servera de sörjande lätt mat, te eller buljong "för att sätta igång matsmältningen och stimulera den försämrade blodcirkulationen" samt att kall mjölk dock "inte är bra för den som redan är frusen". Också hos denna mer undervisande ansats kräver sorgen aktsamhet.

"Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut." Dessa rader återkommer som ett mantra genom Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, nyligen utkommen i pocket. Citaten ovan är förresten också återfunna i hennes bok. Det var när Didions make John Gregory Dunne i december 2003 satte sig ner för att äta middag som livet som hon kände det tog slut, han dog strax i en hjärtattack, rakt på vardagsrumsgolvet. Och nyss hade de kommit hem efter att ha besökt dottern som låg i koma på sjukhuset, en koma med oklar utgång. Didion har alltså en sorg att bearbeta.

Är det svårt att skriva om sorg? Man kan se det som att ju allmängiltigare en känsla är, desto lättare är det att skriva om den på ett fungerande sätt. Men man skulle också kunna se det som att ju mer överväldigande en känsla är, desto svårare är det att uttrycka den på ett tillräckligt sätt. Alla som angripits av minsta sorg vet att en påtaglig effekt är bristen på uttryck, inget eller lite av upplevelsen låter sig formuleras eller gestaltas eller symboliseras med tillfredsställelse – i alla fall inte med en tillräckligt märkbar snabbhet. Det finns en anledning till att "orden räcker inte till" är en ganska sliten figur. Språket är uppriktigt sagt ganska chanslöst mot sorgen. Didion lyckas dock förmedla mycket av sin bearbetning och det "magiska tänkande" som hon kallar det slags önsketänkande och den irrationalitet som kan beteckna gravt sörjande. John är död, men hur skulle hon kunna slänga hans skor – tänk om han behöver dem? Platser med minnen som kan ge för känslomässigt häftiga associationer måste undvikas genom omvägar. Och hur kunde hon missa alla tecken som förebådade olyckan? De är ju så tydliga i efterhand.

Ett år av magiskt tänkande var en av sitt års mest uppskrivna böcker och det är inte att undra på. Didion skriver som om pennan hade kikarsikte och vattenpass, tonfallet är så exakt att det verkar mätt mot stämgaffel. Och ändå. Det finns något i den där svala, distanserade, eleganta ordströmmen jag upplever som ofullständigt. En tidig studie i sorg utfördes efter en brand på nattklubben Cocoanut Grove i Boston 1942, varvid definitionen blev: "Känslor av starkt fysiskt obehag som kommer i vågor och varar från tjugo minuter till en timme åt gången, en känsla av att strupen är sammansnörd, kvävningskänslor med andnöd, behov att sucka och en tomhetskänsla i magen, bristande muskelstyrka och en intensiv subjektiv förtvivlan som beskrivs som spänning eller själslig smärta." …som kommer i vågor… Det är här Didions ström av ord felar för mig, den är för jämn och vägrar slå bränningar. Utan vågor klär man inte sorgen. Annars är detta en underbar bok.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2007-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-03 10:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2536

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?