Komma rätt, komma fel och komma till punkt är en hyllning till interpunktionens ädla konst och samtidigt en parlör för uppblåsta språkpoliser att identifiera sig med. Eller en bok för dig som är beredda att ta till vapen eller emigrera för varje särskrivning, felaktigt placerat semikolon eller satsradning som ditt öga stöter på. För mig […][...]

Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233) Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika. Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå […][...]

Om romanen är minnenas genre så är det här genretypisk så det förslår. Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås […][...]

Det råder ingen tvekan om att Staffan Bengtsson och Göran Willis trånsjukt längtar tillbaka till flydda tider. Denna längtan förverkligar de i olika så kallade k-märkta turnéer. Den här gången är det den svenska folkparken som föräras med deras celebra besök. På vägen ger de en kort bakgrund till hur folkparksrörelsen en gång kom till. […][...]

I Sverige har vi blivit bortskämda med författare som skickligt låter sitt språk spegla innehåll och karaktärer i sina böcker; språket har blivit en allt viktigare del i gestaltningen. Bland många andra kan man räkna upp Jonas Hassen Khemiri, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Marjaneh Bakhtiari, Gabriella Håkansson som exempel. Inom dramatiken Lars Norén, Stig Larsson […][...]

Älskar man skalbaggar älskar man det mörka, det mystiska, vår dunkla parallellvärld där det fortfarande finns tusentals oupptäckta arter som frodas och utvecklas. Det gäller bara att ha en skarp blick för att kunna se dem. Anja Snellman har det! På ett ytligt plan är det här kort och gott en berättelse om ett tältmord […][...]

Jag är svag för författare som vågar använda ett snävt perspektiv i sitt berättande. Den hårda och konkreta avgränsningen är liksom själva förutsättningen för att något väsentligt ska kunna bli sagt. Oftast blir det både originellt och absurt på köpet. Så är det med Brummstein. Den handlar om en sten. I grottsystemet Hölloch i Schwiez […][...]

Vad skulle då en berättelse om lycka kunna vara? En berättelse om en besinningslös passion, så stark och smärtsam att endast döden kan tygla den från att spåra ur mot den förvridet sömniga och banala vardagen kanske? Första frågan är ställd av André Gide vid förra seklets början. Och Hesselholdt har en idé som är […][...]

Det finns ett ord som grävande kulturjournalister älskar. Det är egentligen. Tänk på det nästa gång du tittar på någon av SVT:s bildningsschaktare Babel, Sverige eller Kobra. Du kommer höra det hela tiden. I allt för många påannonseringar vill man undersöka hur någon del av kultursverige, en genre eller ett helt lands litteraturscen egentligen mår. […][...]

Här är boken som SJ borde dela ut till alla resenärer vid varje vagn- och växelfel. Den får tiden att stanna och en liten försening skulle kunna förvandlas till en lustfylld njutning. En fönsterplats från T-centralen till Flen med Ulf Lundkvist som reseledare är lika mycket en resa i hans huvud som genom den svenska […][...]