Det råder ingen tvekan om att Staffan Bengtsson och Göran Willis trånsjukt längtar tillbaka till flydda tider. Denna längtan förverkligar de i olika så kallade k-märkta turnéer. Den här gången är det den svenska folkparken som föräras med deras celebra besök. På vägen ger de en kort bakgrund till hur folkparksrörelsen en gång kom till. Vi får träffa entusiaster, musiker och publik i korta reportageliknande texter med rubriker som ”Det är långt från Spy Bar till Älgsjövallen”, ”Next stop Finspång” och ”Reidun och Rolf på dans i Horn”. Vad de själva dock verkar vara mest intresserade av är att marknadsföra sitt eget varumärke och k-märka skyltar, grindar, funkisbyggnader och andra tingestar som de hittar i snåren.

Behållningen är inte texterna eller författarnas försök till analyser. De är i själva verket förvånansvärt oengagerade. Vad de kommer fram till är att den svenska folkparken inte har samma betydelse idag som förr. Verkligen? Med den här boken tycker de sig dock ha gjort sitt bidrag och nu är de upp till publiken att ge sitt stöd. Själv tror jag dock att en bok som den här snarare stjälper än hjälper. Det blir till slut bara en humorbefriad och odistanserad nostaligsmet kvar. Dessa k-märkningar bör följas med en varningslapp likt dem på cigarettpaketen: nostalgi kan allvarligt skada din hälsa och andras, nostalgi kan leda till ett segregerat samhälle, nostalgi kan få dig att tro att det var bättre förr, nostalgi kan motsätta sig kreativa krafter.

Jag tror mer på Bodil Malmsten som insiktsfullt har sagt att gullandet med det förflutna är obehagligt och filtrerar bort sältan där bara det trevliga ska få finnas kvar.

Det här skulle ha fungerat mycket bättre som en ren fotobok eller som ett mer djuplodande journaliskt reportage med ett tydligare syfte och en grundligare research, för det råder ingen tvekan om att den svenska folkparkskulturen bär på många intressanta historier som bör berättas.

Men själv har jag alltså svårt för den här typen av böcker: två kulturförståsigpåare som förhärligar sin egen idé att åka omkring och pekar på något i vår levande kultur och frysa det till is likt en av storskurkarna i Batman. Med lite självinsikt borde författarna istället k-märka sig själva, kan jag tycka. Folkparkerna kommer att överleva utan dem. Det är jag helt säker på, för tiden och samhällets utveckling går tack och lov inte att stoppa.

Länge leve alla dem som håller parkerna vid liv!