Ett gammalt samiskt ordspråk – fritt ur minnet – säger: ”Om du kommer fram till ett vad; gör upp en eld, drick ditt kaffe och se om du sedan fortfarande behöver korsa vattnet.”

Eld. Elden utgör grundfenomenet i civilisationen, djupt förknippad med människans resa från vilde till en civilisÂ… ja, i alla fall mindre vild varelse. Om hjulet är industrialismens hörnsten och hålkortet informationsteknologins, är väl elden själva förutsättningen för hela utvecklingen.

Den som har elden har makten har vi lärt oss. Den som behärskar den kan tygla mystiken, kan lysa upp i vår mörka värld. En eld är inte bara en värmekälla, den är även något man kan laga mat över. Runt dess flammor har människor samlats i alla tider, det är givet. Det är där vår berättartradition har fötts och förts vidare, inte minst här uppe i den kalla och mörka nord.

Yngve Ryds bok Eld, Flammor och göd – samisk eldkonst är till format och innehåll en fantastisk skapelse, nästan av samma kvalitet som de kunskaper den genom många erfarenheter förmedlar. Ryd mönstrar ett galleri samer tillika eldauktoriteter att dela med sig av eldens mysterium, något som näppeligen låter sig inövas i teoretiska studium. Med andra ord; det gäller att stå genomsur på fjällheden med ett knippe ris och ena handen, en halvblöt tändsticksask i den andra och greppa läget.

Då har du såklart inte med dig den här boken. Men vill du ändå grunda med kunskaper så varsågod, här lär du dig nästan allt som finns om elden, alltifrån dess plasmiska egenskaper till hur en riktig nuorssjo – stockelden – ska beredas för att brinna med jämn och fin låga natten genom. Riseldar på fjället föräras ett eget kapitel. Likaså konsten att sova på glöd. Kråkris ryker kolossalt och visar sig hålla myggen stången. Och så vidare.

Ja, som ni märker: det som inte står om samisk eldkonst i denna bok är nog inte värt att veta. Lägg därtill de många färgbilderna som visar hur det går till att elda, så sammanfattningsvis; det är en bok av sällan skådat slag.