Vi ger bort en tjänst och någon måste ge en tjänst tillbaka. Vi bjuder på fika och någon måste bjuda igen. Någon säger tack så mycket, men tänker hur ska jag kunna ge tillbaks. Uppenbart finns outtalade regler här. Det går att göra fel. Man kan göra bort sig. Att ge är att ta något. Det kan i slutänden komma att handla om makt. Vad ska vi ta med oss till Sverker och Karin? Ett allt för brett grin är att visa tänderna som ett rovdjur. Någon kommer stå i skuld.
Vi bjöds åter på middag till Sverker och Karin. Vi tog inte med oss endast en flaska vin, utan en hel låda. Den överlämnades i hallen, i famnen på Sverker. Sex buteljer i en exklusiv trälåda tillverkad av utvald drivved. Det verkade generöst och medförde glada miner hos dem och gästerna. Men det betydde: vi behöver inte bjuda tillbaka.
Leendet handlar om en till synes vanlig medelsvensson och hans våndor inför ett komplicerat gåvosystem. Han kan inte ta emot. Han kan inte ge. Det gör för ont och blir för komplicerat. Han fixar det bara inte. Det undergräver hela hans tillvaro och börjar ta över.
Men vad händer om man ställer sig utanför alla dessa sociala krav som tillvaron ofta ställer på oss? Man blir kanske aldrig mer bjuden på middag. Man kanske inte får den där insamlade presenten på arbetsplatsen. Nå ja, det kan ju kvitta. Men vad händer om man då sätts i en situation där man måste ta emot gåvor som de facto kommer räddar ens liv och som aldrig kan gottgöras? Kanske ger man då upp och skrattar åt eländet.
Allt det här utsätter Magnus Florin bokens huvudperson för och det märks att han njuter av det. Hela boken är en stillsam parodi på ett egentligen mycket vardagligt beteendemönster, som just därför blir så lätt att känna igen sig i.
Till stilen liknar Leendet hans tidigare böcker och i mitt tycke finns det få som vågar lämna så stor del av sina berättelser åt läsaren. Han täljer bort allt överflödigt. Kvar blir det rena temat, berättelsens essens, som varieras med korta stycken, ofta som visdomsord eller truismer, staplade på varandra, till en formidabel och gåtfull helhet. Både till humor och stil kommer jag närmast att tänka på Roy Andersson. Den patetiske sjukhusbibliotekarien, de två clownartade vaktmästarna, mormor Gunhild och hela sjukhusmiljön är som hämtade ur Sånger från andra våningen.
Samtidigt som det här är stor underhållning och en stilistisk läckerhet finns en samhällskritik inbakad. Vårt prylgalna välfärdssamhälle lutar sig ju en hel del mot detta gåvosystem. Kanske du själv fascineras eller förfasas av detta ”ge och ge igen-fantasteri” som en högtid eller födelsedag kan innebära? Eller så känner du någon som aldrig glömmer och som för bok på vad du är skyldig?
Nå väl, någonstans måste man väl ändå hoppas på den sanna vänligheten, fri från alla undergrävande baktankar? Du får mina njurar när jag dör.
Publicerad: 2005-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 14:53
En kommentar
"patetisk sjukhusbibliotikarie" ? skrattet avslöjar fascisten, som stig larsson sa
#
Kommentera eller pinga (trackback).